Mental träning!

Stall Lövholmen

Mental träning – ny kategori i bloggen!
Igår hade jag min första session av mental träning hos en coach jag blivit tipsad om. Det var inte en dag för sent kan man säga – detta ska bli så kul och intressant att jobba med framöver!

Jag har inte direkt känt av några mentala problem av min avramling i anslutning till händelsen mer än precis kanske första gångerna jag red men det kändes ju naturligt att det var lite läskigt då.
Men nu tänker jag ideligen på att jag inte vill ramla av och skada mig, och jag tänker på det faktiskt utan anledning eller att något nytt hänt, den känslan bara finns där nu..

Förstås bygger den på ATT det hänt, även om jag vet att jag tänkte så här även innan ibland, men då hade jag ändå känslan av att jag ”aldrig” ramlar av och tänkte inte på det alls lika ofta.
Jag till och med trodde på mig själv när jag tänkte just tanken ”men jag ramlar ju aldrig av?!” när jag blev lite irriterad på att jag funderade i de här banorna medan jag red någon häst jag tyckte var instabil på något vis, och så var det liksom inte ett problem när jag hade konstaterat det.

Tänker jag tillbaka lite längre så har jag varit raka motsatsen till det här, totalt orädd, äventyrsperson och pigg på allt med energi som ett never ending duracell batteri.
Mamma och pappa de var hyfsat oroliga kan jag säga när jag red ut på kvällarna där vi bodde förut, utan ridhus och ridbana, så det var bara rakt ut i skogen med pannlampa och helst en handhäst också och att möta älgar och gå på trafikerade vägar med lastbilar och allt vad som nu hände kring det, det var liksom ”vardag”.
Tävla 1.40 dagen efter party när man kom hem 05.30 på morgonen och kränga runt i svängarna i omhoppningen som en galning så folk i publiken höll andan om vi skulle komma i mål utan att gå omkull först, ja det var fullt normalt liksom ha ha 😀 Det var väl som vilken klass som helst eller!?!
Jag brydde mig inte direkt om något även om jag kanske inte kastade mig över totalt galna hästar, men jag var trygg i alla situationer och drog mig inte för en utamaning eller två…

Vad hände efter 25 liksom? Öh… ja, jag blev gammal och vis typ. 😀
All erfarenhet och kunskap visade sig kunna berätta eller snarare börja varna även farorna med allt.
Jag ler inombords ibland när jag träffar eller pratar med någon som är ”jag” för 10 år sedan och så tänker jag att ja, vänta du bara… 😉 Men visst, alla ”drabbas” ju inte, men många fler än de som erkänner det i alla fall!

Det här mentala projektet handlar dock inte bara om häst situationer har jag märkt, jag kan sitta och fundera på vad som KAN hända när jag kör bil och det är halt eller något annat liknande också.

Så jag tog ett beslut att det här tänket måste bort och så hittade jag som tur var rätt person för mig och därav gårdagens första möte!
Eftersom jag gillar fakta litteratur har jag förstås läst på en del också, dessa två böcker är väldigt bra båda två måste jag säga! Rekommenderas!

böcker

Bara av att läsa dem kommer man en bit på väg och jag hade mycket nytta av det igår, att redan ha läst dessa och funderat över de olika metoder som finns.

Jag kommer också jobba med mental träning för tävling med den här coachen.
Det som jag är ute efter på det området är att känna likadant inför vare sig lätt eller svår tävling så det inte ska bli någon skillnad i min ridning eller känsla eller huruvida det är roligt eller mindre roligt beroende på svårighetsgrad.

Igår när vi började nysta i allt så gjorde vi nya nyckelord – dvs den tanken jag hade ovan ”men jag ramlar ju aldrig av?!” är ju förbrukad nu. Jag ramlade av. Punkt slut.
Vi analyserade statistiskt (eftersom jag är en person som gillar struktur och scheman, listor osv) hur många dagar jag ridit i mitt liv och sedan procentuellt då hur många gånger jag skadat mig.
Det visade sig att det är ”99,99% chans att jag kommer att sitta kvar och inte ramla av och skada mig”.
Får lov att inse att det är ganska bra odds 😀 😀 ha ha
Så någonstans där börjar bearbetningen mentalt och nyckelordet som ska strömma igenom huvudet och trycka bort motsatta tankar finns någonstans där i den statistiken.

Nyckelord och tankar som ska förvalta osäkerhet till avslappning är mycket svårt att ta till sig och kräver mycket övning och koncentration. Jag måste öva varje dag och i alla möjliga situationer för att förankra tänket så att det kommer till pass när det verkligen behövs, även om alla övningssituationer kanske inte alls känts olustiga så det blir svårt att framkalla och applicera det då, när det känns bra så att säga.

Förstås är det här problemet relaterat till situationer, jag tror ju inte att jag ska ramla av stolen och bli invalid när jag äter lunch till exempel ha ha så då kanske jag kan hoppa över övningen..
Men ska jag klara av att rida hästar som Chindra, som kan bli lite väl ”på tårna”, då måste jag vara starkare mentalt än vad jag är nu.
Så att rida henne är en del av målet.
Och att köra bil på hal väg ha ha 😀
Finns säkert en massa fler situationer jag har användning för detta i också, jag lär väl märka efter hand!

Tävlingsmässigt jobbade vi med tankar att om man t ex tycker att 1.40 är ungefär den maxnivå som man tänkt sig att tävla, vilket jag någonstans tänker, så för att göra den mentala processen enklare kan jag sätta 1.50 som mål istället, så kommer 1.40 kännas enklare.
Har jag 1,40 som både ”tak” och mål så kan det då upplevas som svårare ur mental-tänk-synvinkel sett.

Vi pratade också om att hantera nervositet, jag är inte så jättenervös av mig men det kan te sig på andra sätt, att jag är rastlös dagen innan, tycker det är stressigt att komma iväg och så har jag svårt att koncentrera mig på en heldags tävlingar med mycket väntetider för då har jag svårt att ladda om.
Jag är nog också lite för mycket inne i mitt fokus på tävlingen även mellan klasser när jag kanske inte behöver det så ska gärna få störas av socialt tillskott (Madde o Elin ha ha där hör ni!)
Rider jag en större tävling där något står på spel så kan jag dock känna ”vanlig” nervositet även om jag tack och lov sällan påverkas av den på så vis att jag inte kan prestera. Men det vore ju nice att rida en svårare tävling och liksom känna det som att jag är hemma i ridhuset och tränar bommar liksom.

Det ska vi jobba med och hitta metoder för att få ett skönare flöde på tävlingar.

Coachen tipsade också om att istället för att tänka ”oj, vad högt det är” så kan man fokusera på ex ”hur galoppen känns” eller bara hur man ska rida helt enkelt. Jag gör redan det till viss del eftersom jag faktiskt fått väldigt bra metoder för det på Hakings träning, att hela tiden behålla fokus på det jag ska tänka på i ridningen och bara göra istället för att tänka, men det kan bli ännu bättre!! 🙂

Konstigt nog måste jag säga, så är hoppmomentet nästan helt opåverkat av avramlingen och dess demoner, träna och tävla eller bara hoppa känns alltid jättebra, även när det blir högre så jag vet inte varför det känns så säkert där men jag ska definitivt inte analysera det i alla fall 🙂 inte väcka den björn som sover…

Ja, vad mer… Jo, rent allmänt pratade vi om självbild och hur man ser på sig själv med svagheter och styrkor och om det alltså utifrån en själv man ser sig eller genom andra eller vad omvärlden tänker.
Prestigeinriktiad prestation eller prestera för sin egen skull.
Faktiskt jättesvårt att skilja på detta när det väl ställs på prov. Lite att fundera på där.

Om man föreställer sig att man bor ensam i ett torp 250 mil ifrån närmsta granne.
Vilka saker skulle fortfarande vara viktiga då av det som man tycker är viktigt nu?

Just det, detta är också intressant! Själv kärnan i det hela..
Alla har en ”Gremlin” (ni som sett filmen vet, en äcklig figur) inom sig som påpekar ständigt att ”det där kan du inte göra” eller ”det där klarar du inte av” eller ”tänk om du ramlar av nu” eller ”det kommer inte att gå” eller ”å jag är så trött nu att jag orkar nog inte göra det här” eller vad man nu har för kval att brottas med. Gremlin vill göra komfortzonen mindre och mindre och att vi ska stanna där, inte gå utanför.

Det gäller alltså att bli vän med Gremlin, acceptera ex när Gremlin säger att ”nu är du nervös” och istället se nervositet som något positivt som är kommer för att prestationen ska bli så bra som möjligt, acceptera att man känner rädsla, stress, ångest, olust eller vad det nu kan vara för känsla, inför något.
Gremlin får inte ta över. Där kommer nyckelord, visualisering och fokus in.

Brottas man med just rädsla att skada sig som jag gör så finns det här tänket att använda:

Worst case scenario – Gremlin målar upp i mitt huvud vad som är det värsta som kan hända
Jag accepterar känslan och gör en handlingsplan för hur jag ska hantera det hela vilket känns helt absurt att fundera över hur jag ska hantera att jag ramlar av och blir typ halvdöd. Hur planerar man det?
Ja, i alla fall, sedan ska jag släppa det scenariot och istället planera för:
Best case scenario – Visaualisering av hur det kommer att gå i bästa fall.
Det scenariot ska jag förstås hålla kvar vid. Genom nyckelord, bilder och fokus.

Hjärnan kan inte skilja på fantasi och verklighet SOM TUR ÄR och inte heller ta fäste på ordet INTE.
Hjärnan väljer scenariot som tar över i tanken – och det ska helt enkelt vara Best Case Scenario!
Så enkelt var det med det.

Jahapp, ja, det här känns ju enkelt. Eller hur?! Peace of cake liksom 😉
De e bara å sätta igång då..