Så kom dagen jag väntat på – 8 veckors återbesöket med ny röntgen av benet.
Förväntansfullt åkte vi rätt tidigt hemifrån och firade dagen D med god lunch på lokala matstället här i krokarna! 🙂
Benet har ju känts så bra den senaste tiden att jag var rätt säker på att läkningen gått åt rätt håll trots vissa stunder av tvekan eftersom det kan ju egentligen inte jag veta?
Jag har väl inte brutit något ben förut heller så hur ska jag vet det etc etc… men känslan har varit bra och min intuition som sällan ljuger för mig har sagt mig detta så jag har förlitat mig på det och lyckats hålla mig mycket positiv länge nu!
Jag har börjat stödja en del på benet och det har gått bra, även om det är en viss instabilitet i det förstås så är det ändå något stabilt också och känslan att börja använda benet är verkligen toppen! Jag går ju inte särskilt mycket på det dock, ett steg i taget! 😉
Om jag summerar perioden fram till idag – dvs 8 veckor sedan operationen – så har det varit ungefär så här:
Sjukhusveckan – hemsk ur alla synvinklar!
Vecka 1 hemma – väldigt jobbig, inte så ont men som att befinna sig i en annan värld, tabletter och biverkningar och ovisshet om allt kring skadan och livet i största allmänhet. Jobbigt att ta sig nedför trappan och ut, helt slut fysiskt av ingenting! Åkte mest rullstol denna vecka. Till och med 3 m till toan hemma!
Vecka 2 – mycket bättre än vecka 1, tabletterna fungerade bättre och normala rutiner såsom att duscha och ta sig runt hemma började fungera. Trött på att kolla på TV hela dagarna dock! Fortfarande väldigt jobbigt att ta sig fram ute, dock nu med kryckorna och lite mindre rullstol. Påbörjade några timmars arbete i studion varje dag, trögt till en början men ändå ett sätt att komma igång och göra något!
Vecka 3 – ortosen fick tas av, en fantastiskt känsla av att benet klarade sig själv. Var mycket svag i benet! Kunde knappt lyfta det eller röra särskilt mycket på foten. Stygnen som kändes som kattklor i benet togs bort denna vecka och jag slutade med morfintabletter och övergick till alvedon, hade ont en del och vissa delar av dygnet.
Vecka 4 – fri från tabletter helt, en kraftig kramp i vaden dagligen men annars klar förbättring av styrkan i hela benet. Fortfarande mycket dålig rörlighet i foten. Kunde böja 90 grader på knäet redan vecka 3 och något tidigare. Fick ta bort ett enstaka stygn som suttit kvar och duschade utan plastpåsa på benet första gången, vilken känsla! Arbetet i studion fungerade fortsatt bra och TV:n hemma fick ingen tid alls längre!
Vecka 5-8 kan sammanfattas i ett svep, förbättring varje dag fram till återbesöket idag.
Ingen värk, ökad rörlighet och styrka varje dag, böjer nu omkring 120 grader i knäet och det känns rent spontant som att jag har muskler nog att sitta i en sadel i skritt igen! 🙂 Sover som aldrig förr och krånglar runt i sängen utan problem med benet varje natt.
Benet ser också fint och friskt ut frånsett att vaden fortfarande blir svullen under dagen när jag sitter och foten är lite stel men det kommer gå över om ett tag känns det som med tanke på mina framsteg den här perioden! Studion har aktivtetsmässigt varit min räddning i den här perioden med benet, jag har kunnat jobba på med gamla projekt att färdigställa och jag har i och med studion hela tiden haft något att göra och ett mål med dagarna och tiden som varit utan hästar nu i två månader.
Har blivit väldigt taggad på min comeback under dessa sista veckor och verkligen längtat efter återbesöket!
Planerade helt klart att kunna börja åtminstone sitta på Phantasias rygg inom en inte alltför lång framtid.
Det blev både positivt och negativt idag.
Det positiva är att min läkning var över förväntan! Läkaren som kanske kan tyckas rätt kritisk och torr i mina ögon sett var riktigt entusiastisk över det hela vilket förstås var väldigt skönt att höra. Men på något konstigt vis hade jag redan förväntat mig detta. Jag har nästan haft en övertro på min egen förmåga och läkning den här tiden, jag vet inte varför men jag har varit väldigt taggad – har haft ett mål med det hela och det är såklart att kunna börja rida igen!
Det var han inte lika entusiastisk kring.
Visst, rida kan jag ju, det är ingen belastning, men tidigast om en månad. Ok, det känns ju helt ok även om jag är väldigt otålig nu och INTE vill vänta en dag till.. MEN, sedan säger han också att egentligen bör jag inte rida förrän benet är HELT läkt, och hur lång tid tar det då? Jo, ett år. ETT ÅÅÅÅÅR!
Jag tappade farten, motivationen och lusten fullständigt!
Nu kommer vi till detta med läkare och att komma till olika läkare, deras kommunikationssätt och framförallt vad de hoppar över att säga när de inte säger ”det är svårt att säga” om allting hela tiden. De hade väl kunnat säga redan från början att en sådan skada som jag fått inte är lämplig att rida med på ett år?! Varför vänta tills nu? Måste då inflika i detta att den allra första läkaren som skickade hem mig sa att det tar 6 (!) veckor för skelettet att läka och att jag skulle bli helt återställd! Hur kunde han veta det då undrar man?
Man vaggas verkligen in i fel förhoppningar tack vare den klumpighet som dessa läkare besitter i fråga om rätt och fel kommunikationsspråk och engagemang också för den delen.
Oavsett vilken av oss som inte förstått vad i detta så är kontentan denna i alla fall – ska jag vara på den säkra sidan ska jag inte rida på länge för OM jag ramlar av igen är det stor risk att benet inte är starkt nog att klara det. Ridningen är alltså ok så länge jag inte ramlar av. Va bra, då får jag väl ta och inte ramla av då eller?! 😉
Det är väl en sak att ridning i sig är en risk, det är jag medveten om och var jag det inte innan så är jag det nu, jag känner dock ingen rädsla alls för att rida i sig men jag kommer inte att riskera att rida en häst där en olycka pga hästens egenskaper är ett kommande faktum. Att sedan med nuvarande prognos rida med allmän och vardaglig risk för att ramla av och då VETA att det förmodligen skadar benet igen det vete sjutton hur jag ska ställa mig till.
Nu måste jag smälta allt lite och fundera hur jag ska gå tillväga med detta och också se vad sjukgymnasten har att säga på fredag. Hon har i alla fall ett enklare språk. Kanske ser hon annorlunda på saken, läkaren tyckte inte heller att jag skulle belasta fullt nu utan belasta och ta det lite lugnt… hur gör man det undrar jag då?
Äsch, förvirringen är faktiskt total trots allt. En viss smälttid för detta behövs och sjukgymnasten får nu visa den fortsatta vägen framåt.