Idag stod återbesök och stygnborttagning på mitt numera hektiska dagschema 😉 Som jag redan skrivit flera gånger vaknar jag tidigt varje morgon vilket jag hade användning för idag då vi redan kl.7 styrde mot Huddinge i Fredos riktigt fina och nya bil.
En nöjd Fredo kör mig så fint till Huddinge, bromsar när det kommer gupp och kör i lagom (långsam) fart. Turen till Huddinge är tro det eller ej ett gemensamt intresse, för mig för att jag tycker att det är ett steg på vägen tillbaka med allt som berör mitt ben och gör det bättre och för Fredo för att han får köra i sin kära bil!!
Perfekt – båda nöjda med trippen! 😀
Tänk va bra det blev med Fredos nya bil, stor och rymlig och perfekt för mitt ben att åka i trots att detta förstås inte alls är syftet med den ha ha, nä där ska ju all trumutrustning åka! 😉 Men just nu är det jag som får den äran oftast. Jag sitter väldigt bra i det generösa baksätet!! Amerikanska bilar skumpar ju väldigt, så där lite svampigt liksom, så lite åksjuk kan jag ju känna mig bitvis.
Väl framme så irrade vi omkring lite i full fart med rullstolen för att hinna och hitta till rätt avdelning. Sjukgymnastik var först på schemat.
Det kändes väldigt kul att få prova lite övningar och också att se vad sjukgymnasten tyckte om mitt hittills övade program om jag var på rätt spår eller inte. Hon verkade nöjd och jag fick en hel hög övningar att göra hemma. Ser faktiskt mycket fram emot att ha konkreta övningar att göra och se hur det kommer påverka mig till att förhoppningsvis snabbt bli bättre. Redan nästa vecka ska jag träffa henne igen.
Hon mätte hur rakt jag kunde hålla mitt ben i sittande läge med benet utsträckt, det gick rätt bra, det saknas 10 grader till helt rakt ben. Jag blev lite modigare med henne som övervakade och såg till att jag gjorde rätt så jag vågade utmana benet lite mer än hemma och klämde och böjde och tog i mer åt alla håll. Det var både skönt och obehagligt samtidigt att göra det olika övningarna, men en lycka kommer ju när jag kände att saker fungerar åtminstone hyfsat som vanligt.
I sittande position ska jag kunna böja 90 grader och kanske till och med lite till inom en kort period. Nu kan jag böja 75 grader vilket verkade vara helt ok. Jag fick ta av orthosen vilket var väldigt skönt att lufta benet även om strumpbyxan var kvar. Det var inte riktigt lika läskigt och skakade knappt alls om man jämför med besöket hos distrikt sköterskan när jag skulle byta kompresser.
Sedan var det dags att rulla iväg till läkaren och sköterskan som skulle ta bort stygnen!!! Alltså det var fantastiskt att få av strumpan, benet är ju lite deformerat fortfarande men ser ändå bättre ut och är inte lika gult som tidigare. Stygnen såg likadana ut som sist men något mer läkta i mina ögon, dock ser det ju fortfarande lite sårigt ut. Så här såg det ut när mina ”klammers” klipptes bort. Det gjorde inte särskilt ont utan kändes bara skönt för varje stygn av alla 50 (!!) som skulle försvinna!
Ett litet problem uppstod på såret som visas på dessa bilder dvs snett under knä och ned mot vad och det var att det inte riktigt var färdigläkt sånär som på ETT ENDA STYGN! Grrrr….. Suck! Så jag fick behålla ETT stygn av alla 50 och detta ska då tas bort nästa vecka och det sattes också på s k stripes över detta sår som skulle hålla ihop lite under denna vecka. Därefter fick jag på sköna kompresser igen.
Detta betyder då att jag ännu inte får duscha benet 🙁 Jag hade i vilket fall inte fått göra det på den här första veckan men planen var att kompresserna skulle tas av på egen hand om en vecka hemma men nu ska jag alltså dit igen om en vecka, ta bort det sista stygnet och sedan antar jag att det bli kompress där igen en vecka och SEN FÅR JAG DUSCHA!!! Fredo tvättade min vänsterfot igår i alla fall, skönt!
Det mesta är ju inte bara bra utan också doligt. Så var det idag med. Det är aldrig bara bra… Läkaren kom med lite news som jag faktiskt inte hört (eller uppfattat) tidigare nämligen att det inte alls är så självklart som jag trodde att jag skulle kunna rida igen på sikt, eller springa. Va? Vad nu då, den första läkaren sa ju helt återställd!?! I mina öron innebär det att om benet kan bli helt återställd så kan jag också rida, eller??? I vilket fall så kunde han förstås inte säga OM eller HUR det skulle bli, bara att det är ovisst och att skadan och rehaben egentligen inte är klar förrän om ETT ÅR! ETT ÅR… det är lååååång tid.
Åh, jag sjönk kände jag. Energin dog och lusten försvann.
På något sätt har jag liksom lyckats hålla humöret uppe, och energin, och tänkt positivt och hurtigt att jag ska komma tillbaka utan minsta bekymmer. Nu fick jag mig en tankeställare. Det är lätt att bli hemmablind så att säga. Väl på sjukhuset i skadans ”rätta” miljö så blir man påmind om förutsättningarna igen tydligen.
Men hursomhelst så är det ju i slutändan så att det är väldigt individuellt hur man tillfrisknar enligt alla inblandade så jag hoppas nu att tur och kontinuerlig sjukgymnastik ska hjälpa mig tillbaka och till att bli ”helt” återställd vad nu det betyder.
Trots det dåliga beskedet firade vi med varsin cheese burgare på vägen hem, det var ju trots allt några framsteg idag också! Mums! Det var länge sedan sista cheese burgaren så det var sååå gott!!! Vill ha mer!!
Eftersom vi kom iväg tidigt idag blev det också hyfsat tidigt klart med allt på Huddinge och vi åkte och handlade och sedan hem där pappa bjöd på köp-lunch, själv åt jag en avocado sallad. Gott faktiskt och också länge sedan.
Resten av dagen ägnar jag åt en massa måsten ex har jag kontaktat försäkringsbolag, försäkringskassan, kliniken om Chindras fortfarande pågående problem och kostnader, bokat om planerade tider och arrangemang jag skulle gjort som inte längre går pga benet etc etc med tråkiga måsten…
Klockan är nu snart middag och jag tycker dagen givit en del med dessa aktiviteter för en numera soffpotatis som mig. Tänk att man kan tycka även att övriga dagar går fort trots att man inte gör någonting!? Otroligt! Känns till och med som om jag inte hinner något? Herregud, hur ska jag komma tillbaka till alla mina gamla sysslor och framförallt tempot jag alltid haft om dagarna, först nu förstår jag hur mycket jag faktiskt får gjort om dagarna eller framförallt mitt tempo, det förstår man ju inte då när man är inne i det! Sedan tycker jag inte att man ska behöva bryta benet för att få insikt i att det är så men man måste verkligen leva i nuet, det är ett som är säkert.
Jag har en plan om att försöka komma ned till studion den här veckan, bara för att prova om det kan fungera att sitta upp såpass länge att jag får något gjort. Återstår att se, åter igen och måste ständigt påminna mig: ett steg i taget…