Hästar och skador. Ibland blir jag bara så otroligt trött på hästar och jag undrar hur jag orkar hålla på. Något driver ju på hela tiden, intresset och passionen – javisst, men ibland blir det bara too much. Kan det inte få fungera bra i en följd eller en period i sträck någon gång?! Kanske till och med i ett helt år..? Nä, det är väl för mycket begärt kanske 😉
Chindra fick alltså ett helt vanligt ”sommar sår” i hagen för 4 veckor sedan, hon fick penicillin och allt såg bra ut efter en vecka. Men ytterligare en vecka senare svullnar benet upp igen, såret sitter vid glidleden på ena bakbenet och redan från början var det lite oroligt och förstås mega otur (såklart) med ett sår just där. Men hon verkade ok.
Det var hon ju inte dock. Jag hade is i magen på veterinärens inrådan ända tills före helgen då började jag känna lite smått panik över det hela och bestämde mig för att åka till kliniken för att få veta att det inte var något stort problem, för så såg jag det – inget större problem som inte gick att åtgärda med mer penicillin eller något annat fiffigt att stoppa i munnen eller så? Nä, så enkelt är det ju inte.
Röntgen och ultraljud idag visar att det finns något form av ”skräp” mindre än en millimeter stort KVAR där inne, innanför det läkta såret alltså! Ja, men välkommen då problem och otur! 🙁
Det går förstås inte att få ordning på detta utan OPERATION.
Just nu är hon inte halt av det och har inte varit, men med tanke på vart det sitter och att processen är aktiv omkring området måste det åtgärdas, görs det ingen åtgärd så blir hon halt framöver och då är det KÖRT.
Till saken hör ju att Chindra genomgick en operation tidigare i år, i samband med att jag ramlade av, och det var mycket jobbigt med alla komplikationer som tillstötte (luftvägsinfektion) av operationen i sig och inte hade alls med benbitarna att göra. Natalie fick ta hand om allt då medan jag låg i soffan och ojade mig över mitt ben och var arg på Skrållan.
Totalt blev det ett oerhört dyrt kalas som förvisso till största delen betalades av försäkringen MEN mina försäkringspengar tog ju nästan slut..! Jag tänkte stillsamt att nu får det inte hända mer med henne innan nästa försäkringsperiod gå igång (15/4 2014…) men det gick förstås inte.
Så här står jag nu med ytterligare en operation på gång, Chindra måste ju snart vara resistent mot penicillin så mycket som hon fått det och i alla former och utföranden för redan som 1 och 2 åring har hon lyckats få sår överallt och inga små sår som läker på en vecka, nä utdragna historier för att inte tala om luftvägsinfektionen som slutade med 3 veckor på kliniken och totalt 8 veckor i box…SUCK.
Den operation som nu ska göras kommer att medföra både skönhetsfel och komplikationer som man redan innan vet om. Huden och vad jag antar mycket därunder ska snittas upp och sys igen och det är känsligt för att stygnen ska spricka isär = komplikationer, komplikationer, komplikationer….
Hon kommer att få minskad rörlighet i detta område men det ska inte ha någon betydelse för henne som rid/tävlingshäst. Va bra då.
Det kommer ta tid att läka. Javisst, men tid finns väl, jag har ändå inte räknat med att det ska bli någon egen avkomma att rida på så varför skulle det fungera den här gången liksom. En haghäst är väl kul, kostar bara pengar i foder, hovslagare och VETERINÄR, klappa på den kan man också, jättekul – NOT.
Det blir boxvila igen x antal veckor och bandagering modell avancerad.
Jag väntar nu på prisbesked vad det kostar den här gången och sedan nervöst vänta på att allt ska gå bra.
Varför blir det då så här? INGEN ANING är mitt svar. Släta fina hagar, ingen risig skog eller stenar. Knappt en kvist. Varifrån kommer såren, javisst någon gång är det en spark eller annan gång en alltför vild lek i hagen eller rullning eller tjafs vid höhäcken. Problem med rangordning och intelligens hos olika individer.
Alternativet är att stänga in en 3 åring i en liten egen hage där det inte går att röra sig. Nä, inget alternativ för mig även om det här inte är roligt heller. Här får hästarna vara med varandra och i långa perioder går det bra, sedan går det inte bra. Sedan går det bra igen.. Livets gång liksom.
Till alla er som funderar på att köpa en till häst, visst det är kul med flera hästar när det FUNGERAR.. men tänk till. Jag följer sällan den tanken själv, men det borde jag. När jag ringde skaderegleringen idag sa personen i luren lika luttrat som jag själv brukar säga att ”ja, jag ser ju att du har några hästar och ju fler hästar man har desto större problem brukar man ju få” och jag höll dystert med. Det är verkligen sanningen i min mening. Jag drömde mig bort till tanken att bara ha EN häst, betala för en skoning per gång och bara ha EN risk till olyckor och skador. Men det är ju inte så jag vill ha det oavsett hur mycket jag försöker förmå mig till det. Jag vill också att hästarna ska ha ett bra liv, får träffa andra hästar, springa i hagen och ha det bra!
Så det är mitt problem då?.. att hästarna har ett bra liv … ?
Så, ni som lyckas hålla flertalet (lyckliga) hästar ifrån sårskador, frakturer orsakade av ingenting och ledbekymmer far away, grattis! Well done.
Tala gärna om hur…
Mitt i allt träffade vi på både Carita med Lucky och Pelle som var inne på kliniken på med två hästar. Trevligt att pratas vid lite och roligt att höra att Lucky är på bättringsvägen! 🙂
Chindra skötte sig rätt bra under dagen, gick snällt på bilen med lite morot som muta men tyckte kanske inte att det var lika kul att åka hem igen. Förstås.
Hon gick till slut in men mosade sig bestämt ut ur bilen snabbt och innan vi hann stänga mellanväggen och jag fick HOPPA av rampen för att inte bli påsprungen och ramla av.
Perfekt – av alla saker jag INTE ska göra med mitt knä så är detta det egentligen ända momentet som läkarna sagt att vad du än gör så hoppa inte på benet på något vis, nedför ett trappsteg eller liknande.
Ok, men va bra då hoppar jag en meter ned direkt istället… Reptilhjärnan var med denna gång, jag hann reagera och böja på benen och vad jag tror ta emot mig mest på höger ben, det kändes ”stack” till lite i vänster knäet men inte så mycket. Men ändå. Jag vet ju att hon är som en ouppfostrad ångvält – ändå hann jag inte med tillräckligt snabbt med reaktionen och det kunde slutat illa. Nu gjorde det ju inte det så det är bara att gå vidare. Nästa vecka har jag en röntgen, hoppas den fortsätter att visa att allt är som det ska.
Jag håller åter tummarna att det går vägen nu med Chindra och tar mig åter en funderare om varför det är så roligt med hästar, hoppas jag kommer på det snart igen som jag brukar 😉