Nu har jag klarat av en veckas ridning och det har faktiskt hänt ganska mycket från dag till dag. Små steg förstås men ändå framgång.
Folk runtomkring frågar hela tiden ”är det inte härligt att komma upp på hästryggen igen?” eller ”det är ju fantastiskt att kunna rida igen?!” ”Hur känns det att rida igen??” osv. Jag undrar också samma frågor till mig själv faktiskt och JA, visst är det positivt men ”det känns inget speciellt” är det mest ärliga svaret faktiskt.
Jag trodde nog det skulle vara mer ”wow” och fantastiskt att komma tillbaka men det är mer som vanligt förutom att jag inte kan göra det jag brukar i ridningen dvs rida! ha ha 😀
Det jag däremot tycker, är att det är skönt att vara aktiv igen, att rida är en aktivitet för mig, det har jag verkligen saknat.
Det jag uppskattar mest med hästarna just nu är egentligen så enkelt som att bara prata med dem och klappa på dem och bara kommunicera en stund varje dag, det gör jag ju också mycket från hästryggen genom att rida och nu när jag måste jobba mycket med min kropp och vänsterbenets funktion koncentrerar jag mig väldigt mycket på det och hur hästen reagerar på det jag gör och miljön runtomkring. Hästens arbete kommer i andra hand just nu. Jag uppskattar väldigt mycket bara den enkla ”kontakten” med hästen när jag gör iordning för att rida eller efteråt eller bara i hagen.
Phantasia är lyhörd på ett härligt sätt i ridningen, kommer jag i obalans saktar hon tryggt av och likaså galopperar hon på när hon känner att jag driver på mer ”normalt” vilket jag gör ibland, men generellt tar jag det försiktigt då det visat sig att plötsliga ryck är svåra för benet, inte egentligen för att det i sig gör speciellt ont mer än ibland utan mer för att mitt vänsterben lever ett eget liv fortfarande.
Kroppen har en enormt snabb reaktion för det här benet, så fort Phantasia rycker till bara pyttelite rycker benet till som sjutton!! Inget jag styr över känns det som men det är klart att jag gör det, fast omedvetet. Det här är något obehagligt eftersom jag känner mig maktlös över den situationen, att benet rycker till så här gör också att jag kommer i obalans i sadeln om Phantasias ryck var kraftigt. Det är ovant att vara ”instabil” i sadeln på det viset och utan att kunna förutse situationer.
Igår galopperade jag på lite mot slutet av ridpasset, det kändes härligt, jag är en ”galopp människa” och gillar de flesta hastigheter av galopp. Jag tränar, ju mer dagarna går nu och jag känner mig stabilare i sadeln, också på min travsits och har gjort några specifika övningar både för det och ur sjukgymnastik synpunkt:
1. Långsida under nedsittning och någon form av skänkelvikning (öppna, sluta eller in mot medel linjen)
2. Lättridning på kortsida
3. Stå i lätt sits på nästa långsida
4. Lättridning på kortsida igen
Detta är mitt ”travprogram”. 🙂
I galoppen har jag precis börjat lite försiktigt med den lätta sitsen i, det är svårare och benet fladdrar för mycket så jag sitter mest. Jag vill inte bli för knipande med knäna i den lätta sitsen nu när vaden inte är med mig ännu. För att överhuvudtaget kunna rida lätt och stå i lätt sits måste jag jobba mycket med låret och sitsen och försöka sluta om med vaden men det blir tyvärr knäna som trycker mot sadeln också för att komma upp och ned eller bara stå upp. Hoppas dock att det släpper ju starkare jag blir och jag kan återgå till vaden helt.
Känner en viss fasa för att hoppa (hinder alltså) med knäet, undrar vad som händer i nedstampet så att säga, känns som att det kan knäcka till ordentligt då???! Innan jag hoppar måste jag alltså kunna stå mycket stadigt i lätt sits i galopp igen och jag hoppas verkligen inte att denna känsla ska bli ett problem i framtida hoppning att jag istället för att koncentrera mig på hindret ska fundera över hur knäet ska reagera i nedhoppet? Det blir ohållbart och kommer skapa stor oro för hoppmomentet.
Glömde också att nedtrampet i stigbygeln är OERHÖRT viktigt för hoppning eller snarare för all ridning ur både skade-och säkerhetssynpunkt. Ni som brutit något i fot eller ben och sedan ridit känner nog igen er men ni som inte gjort det – den mesta stötdämpningen sitter ju i fotleden! Inget man kanske tänker på när man är frisk.
Klart att knäet måste fjädra också men det är en rätt naturlig böjning redan från början i knäet när man sitter till häst. Foten och hälen däremot kan peka åt alla möjliga håll innan man blivit rutinerad, ju mer hälen pekar uppåt desto lösare sitter man i sadeln..
Som jag tidigare skrivit så är mina stigläder väldigt ojämna, det skiljer ett hål förvisso mellan vänster och höger (tack vare att jag inte kan trampa ned ordentligt på vänster) men egentligen ”vill” jag höja höger ännu mer dvs att det skulle skilja två hål! Tvingar mig dock till att inte göra detta då det kan bli alltför skevt till slut. Jag jobbar på nedtrampet i vänster fot istället. 🙂
Jag har förresten höjt hålen ytterligare ett steg nu så det är hål 3 på vänster och 4 på höger!!! 😀
Nr 7 på båda sidor är alltså mina ”normala” läder men nr 6 är nog egentligen helt ok också!
Tack vare mina ”knäryck” törs jag inte rida ut ännu, även om Ph är lugn och fin är hon en häst och reagerar för saker och vi har ju alla möjliga djur i skogen här, värst är väl älgarna förstås, och skulle hon bli rädd vet jag inte om jag sitter kvar?!
Så jag måste vänta lite till tyvärr, jag längtar till att rida ut, det är liksom meningen med ridning! 😀 Träning kommer på andra plats! Den längtar jag förstås också till! 🙂 Jag tar mig dock en liten ”ute-tur” runt gården före och efter ridningen som då sker på utebanan eller i ridhuset, det tycker vi är härligt båda två att gå runt på stigen en stund!
.. ja, och så längtar jag att rida Hibbi också, är så otålig känner jag. Detta med ett steg i taget är verkligen inte min grej!! Jag provar gärna mer och mer saker i ridningen för varje dag och blir lätt bekymrad om det inte går som jag vill men jag måste ändå sammanfatta den här första veckan med att det skett en hel del framsteg.
På 7 dagar har följande hänt:
Dag 1 – första ridturen 12 veckor efter olyckan
Först en konstig svindelkänsla som säkert har med fallet i sig att göra, men ganska snart därefter en direkt känsla av att sitsen var ”intakt” sedan senast (14 april) som jag red. Mycket INSTABILT att försöka ställa sig i stigbyglarna som jag knappt kunde använda på första (!) hålet ens. Gick att stå i lätt sits i skritt men INTE i trav. Om jag minns rätt kunde jag dag två stå i stigbyglarna bättre i skritt och även rida någon form av lätt i trav men med all vikt på mankammen där jag höll händerna och stötte mig till säkert 80%.
Dag 7 – en veckas ridning
Höjt stiglädren två hål på vardera sida sedan dag 1. Kunde rida lätt hyfsat ”normalt” frånsett ganska knipande ben (kan liknas vid att rida lätt utan stigbyglar) och väldigt framåtlutad i överlivet men behöver inte hålla mig i mankammen!! 🙂 Betydligt bättre drivning av vänsterbenet och en känsla av att verkligen sitta på och med hästen och kunna jobba med kroppen i slutet av ridpasset – en skön och säker känsla. Ökade på galoppen till någon form av framåt arbetsgalopp korta sträckor.
Nog om det.
I veckan har det inte hänt så jättemycket i övrigt, pappa har fyllt år och vi åt väldigt goda bullar!
Pappa är mest hemma numera, äntligen har han minskat ned på arbetet, istället pysslar han på gården, det är väldigt trevligt att ha honom gåendes omkring här och för all hjälp med småfix här och där som han gör är jag väldigt tacksam!
Just nu har han precis tagit tag i att måla min ytterdörr som varit i behov av det ett antal år nu 😉 Han gillar att vara i snickeriet och pyssla så det passar ju bra med lite sådana aktiviteter nu när han äntligen beter sig som den pensionär han borde varit sedan många år tillbaka! ha ha 😀
Tack vare mitt ben har mycket arbete på gården blivit lidande denna sommar, jag skulle ha gjort väldigt mycket nytta som vanligt men inget har blivit av mer än några viktiga saker som var ett måste och till det fick vi hyra in arbetskraft.
Det som jag fortfarande har förhoppning om att göra själv är den nödvändiga och oändligt tråkiga stängslingen av mina hagar vid mitt nya stall. Det har varit katastrof med stängslet hela året tack vare snön och ett från början dåligt utfört jobb. Nu måste det göras om och bra denna gång om det ska fungera framöver så det finns inget val. Om någon vecka är det tänkt att vi ska köra igång och jag räknar med att det tar några veckor innan det är klart 🙁 suck.. Dyrt är det också när man ska köpa polarband men för att slippa krångla mer med stängslet är det lika bra att välja det bästa direkt!
På kvällarna är det mysigt att gå ut till hästarna, den enorma värme som är på dagarna har då lagt sig och hästarna är lite lugnare när de slipper bli bitna och vifta bort alla bromsar hysteriskt hela tiden.
Ett dilemma det här med så varma somrar, inget gräs kvar – dock är hästarna runda 😉 – och dessa insekter! Har man täcken på hela tiden får de skav och de täcken jag har sitter rätt dåligt pga fel storlekar så jag skulle behöva göra en flugtäckes-inventering och köpa nya till dem allihop! Billigt o bra…
Fredo följer ofta med ut på kvällen och så ger vi lite godis till hästarna i form av någon frukt eller tistlar som de gillar 🙂
Oftast är det Hibbi som stannar längst, hon får då lite lyxbehandling i form av att bli kliad på utvalda ställen som är svåra för en häst att klia själv – det uppskattas – hon njuter så och vill inte att vi ska gå! Står där med spetsade öron när vi är på väg att gå och undrar om det blir en omgång till eller inte? Till slut lunkar hon ut till de andra som för länge sedan gått längst bort i hagen för att beta. Trots det varma och jobbiga vädret är det en fröjd att se dem ha det så skönt i sommarhagen och att de trivs så bra ihop!
