I did it. Vilket framsteg för mig mentalt och tänk att jag äntligen tävlat en egen uppfödning. Chaccindra blev den första uppfödningen som stannat i min ägo och som jag nu faktiskt tävlat. Superlativen haglar i tanken samtidigt är det inget märkvärdigt alls – som vilken tävling som helst. Det var inte så märkvärdigt som jag byggt upp det till att vara, en känsla som känns både bra men också förvånande och en aning konstig.
Häng med från början!
Som ponnyryttare var jag odödlig. Tyckte jag själv. Skulle aldrig ens tänkt tanken att man kan slå sig när man ramlar av. För ramlade av gjorde jag titt som tätt. Jag hade en ponny som hette Tango som reste sig ofta, hon kunde inte hålla balansen så hon satte sig på rumpan och så ”gled” jag av och stod skrattandes vid sidan av henne och tyckte hon var jättelustig som gjorde så. Jag har alltid köpt unghästar och utbildat själv, jag minns en stor, stor häst vid namn Chorus som jag fick hem nykastrerad och precis ”typ” inriden 3 år gammal. Min första ridtur var en galopp över fälten i storm hemma – för det var ju kul! Det tyckte han med, hej och hå…
Nu, snart 20 år senare, skulle jag inte skratta. Jag skulle tänka på att ”nej, tänk om jag dör? Jag vill inte dö”… Ja, jag vet, det låter inte klokt. Men sådana tankar har figurerat i huvudet främst sedan jag ramlade av 2013. Dödsskräck… eller ibland och kanske mest på senare tid i en lite mildare form – skada mig.
Jag fick erfara hur det var att vara ”invalid” ett tag och det var inte kul. Det var ångest.
Ångest för hur ”allt” skulle bli i livet.
Även innan till och från sedan kanske 10 år tillbaka har jag nog haft ”skaderisks-känslan” inombords ibland men eftersom inget speciellt hände då så gick det att skjuta undan tankarna oftast och jag litade på min förmåga att klara av situationer. Efter mitt brutna ben, kanske egentligen mest av den chock jag fick då, har det varit mycket svårt att återfå den tilliten till mig själv. Jag ramlade ju uppenbarligen av och satt alltså inte kvar = sant.
Dessutom skadade jag mig allvarligt och har men för livet = sant. Varför skulle det då inte kunna hända igen?
Chindra har varit en både vild och snäll unghäst. Jag hade mina funderingar hur hon skulle vara att rida om hon var rätt för mig eller inte redan långt innan jag ramlade av men efter jag ramlade av blev hon direkt och oförtjänt synonym med ”vild och kanske farlig unghäst” trots att jag inte ens suttit på hennes rygg och hon inte alls hade med avramlingen att göra – det var ju en helt annan häst. Men jag applicerade allt på Chindra och till en början även mina andra i min hjärna ”snälla” hästar och vägrade rida henne under lång tid. Min hjärna sa NEJ. Jag försökte sätta andra tankar emot men det gick inte.
Som jag fått jobba med denna mentala spärr – mest själv, men också tillsammans med coacher och terapi för att förstå mig själv och också genom att läsa självhjälps-böcker om och om igen. Så småningom om beslutade jag mig plötsligt att rida Chindra hösten 2015, jag blev så trött på att vara beroende av andra för att en av mina hästar skulle bli riden och utbildad – jag kan ju det där själv! Det har till och från varit frustrerande att se på samtidigt som jag inte kunnat göra det själv. Många gånger har jag funderat på om jag kanske borde sälja, mina tankar säger till mig att ”det är väl ändå vad alla andra tänker, det där kommer aldrig gå, varför säljer hon henne inte bara?”…
Så varför har jag inte gjort det då?
Jag vet inte. Jag har haft en konstig känsla av att det kan gå – det ska gå. Jag vet bara inte när.
”När” har kanske skett nu, eller så kommer det alltid vara lite jobbigt mentalt för mig med Chindra, det återstår att se men nu har vi i alla fall varit på vår första tävling tillsammans efter en dryg veckas intensiv förberedelse och här kommer berättelsen från helgen! 🙂
Det blev så småningom en bana på 80-90 cm höjd hemma för att sista dagen före avfärd avsluta med en låg bana igen för att stärka självförtroende hos både mig själv och Chindra.
Såklart blev det en dusch inför vår första tävling!
Mycket saker att packa!
Eftersom vi skulle på mini-meeting åkte ”gamla” sadelskåpet fram igen! Jag minns ingenting av meeting så jag hade en låååång lista med vad som skulle med.
Kylskåpet i lastbilen är inte stort – det gäller att planera noga för att få med sig det som ska ätas (få plats i kylskåpet) även om det så bara är för en natt! 😉
Mjukost och färdigskivad gurka osv är ett bra tips! Det har man inte tid med väl där att stå och skära gurka liksom ha ha…
Fredo som skulle åka med – han såg det som mini-semester och inte mini-meeting som jag så han putsade och fejade på bilen och bodelen. Det blev så rent och fint! <3
Chindra gick fint på bilen hemma och vi kom iväg. Fredo som var mittemellan jobb och skulle iväg direkt dagen därpå när vi skulle komma hem, fick spendera delar av resan med att plugga in lite låtar inför Uggla gig.
3 timmar senare var vi i Dalarna och vi anlände till Storbyn 3 timmar före min start.
Chindra fanns sig direkt i att stå uppstallad och uppträdde exemplariskt även om hon måste trott hon var ända hästen på hela anläggningen eftersom vi var först på plats och inga andra hästar i syne. En situation som inte fröken Phantasia accepterat utan sparkar och skrik. Chindra åt hö och sörplade vatten för fullt och tyckte livet på meeting var toppen direkt! 🙂
Vi installerade oss en stund och meeting-känslan gjorde sig påmind från förr efter åratal av meetings Sverige runt. Chindra fick se tävlingsplatsen, t ex ridhuset där vi skulle rida fram…
… och framhoppningen med en stunds longering.
Redan före avfärd hade Chindra fått röra på sig i skrittmaskinen, nog för att det var bra för henne också men det var mest för min skull ärligt talat, för att hon inte skulle bli för pigg och spänd 😉 Chindra var också som förväntat lite spänd överallt på anläggningen så vår rundtur gjorde susen! Jag var samtidigt mycket tacksam att hon inte är en ”flockig” häst som skriker och har sig och är helt hysteriskt. Hon var lugn med spänd.
Det enda som hände under vår promenad var att hon hoppade till en gång men utav h-vete och rakt på min fot! Ajjj alltså! Trodde i 30 sekunder att den var bruten och svor över hur detta kunde hända PRECIS JUST DÅ?! Kunde inte stå på den och fick panik!! Men så haltade jag iväg mot stallet och efter en stund fungerade den att gå på hyfsat och lagom till jag skulle gå banan till första klassen. Försökte förtränga hur den skulle kännas i ridstöveln en stund senare…
Vår fösta start – 60 cm – en väldigt söt liten pluttig bana som nästan kändes löjlig samtidigt som den var helrätt för oss – vitsen var ju inte att ”tävla” vi skulle ju hit för att öva på att rida fram, hantera oväntade situationer på tävling, spänna av på banan, titta på miljön, jobba med känslan etc etc.. Så 60 cm kändes inte så lågt som det är ironiskt nog.
Vi spatserade runt lite uppsuttet också innan det blev dags för framhoppning.
Chindra var väldigt lugn i ridhuset där jag ridit fram men blev faktiskt lite på tårna på framhoppningen vilket varit lite av min fasa med att tävla henne – att hon ska bli för ”vild” där. Så jag galopperade på ordentligt vilket enligt min mening är det bästa receptet mot de analkande bocksprång som kändes i kroppen på Chindra och efter några varv gick hon skönt nog ”gått ned i varv” och vi kunde börja hoppa.
Dags för första start.
Lite nervös men mest fokuserad kände jag mig. Hade INGEN föraning om hur hon skulle vara på hindren på banan, det var blankt i huvudet men jag hade en plan och jag visste att hon skulle vara tittid och spänd direkt när hon kom in vilket hon var, vi kom knappt runt banan i skritt… Oj, oj hann jag tänka men fortsatte tålmodigt att lotsa henne runt alla hinder. Plötsligt var hon med i gamet och hade tittat klart på allt precis lagom till startsignalen ljöd och vi fattade galopp på väg mot vår första start tillsammans!
Visst var hon lite spänd banan runt i första klassen men vilken känsla jag hade när jag gick ut från banan!
Det är sällan en rosett kan betyda så mycket utan att betyda en rosett om ni förstår vad jag menar.
Inför nästa klass blev det lite chill i boxen en kort stund, det var verkligen så skönt att ha uppstallning och göra ett sådant här meeting med Chindra, ingen behövde hålla i henne och hon behövde inte stå i bilen mellan klasserna utan kunde slappna av i ”sin” box en stund. Hon mumsade hö och drack massa vatten igen, supercool!
Inför 80 cm klassen kändes allting betydligt mer avslappnat, rundan på banan gick på räls, jag visste hur hon reagerade nu och när hästen före oss hade en ”nära-döden” upplevelse när den skulle hoppa runt där så fick Chindra till och med vara lite ledhäst för att den överhuvudtaget skulle röra hovarna några cm i taget. Kände mig förstås stolt över Chindra som säkert uppfattades just då som en mycket rutinerad tävlingshäst.
Inte riktigt lika stora språng och en härlig och lagom energi!
Det blev en rosett till!!!
Så var den första dagen över och jag kunde andas ut.
I DID IT!
Ja, tänk – jag klarade det och det hade dessutom gått jättebra och jag följde min plan. Planen är jätteviktig för det mentala för mig, att t ex i förväg bestämma hur jag ska rida och ”känna in” känslan i ritten, hur jag ska göra om Chindra känns si eller så och att det finns gott om tid före starten att bli lugn med miljön.
Mina förberedelser hemma har också varit avgörande för den här tävlingen vilket gladde mig att inse.
Vi har övat på att hoppa såklart, men också på att Chindra ska gå fram och ta förhållningar för min hjälper så att jag kan ge henne en så bra rytm på banan som möjligt. Det kändes ju påtagligt dock att det återstår mycket utbildning och styrka för henne och att hon behöver ”ridas till” för att använda ett gammalt uttryck. Men frånsett det så var själva hoppningen väldigt bra och lik hur vi jobbat hemma. Hon behöver också många rundor i kroppen och knoppen framöver – och jag med – med henne.
Det blev dags för mig och Fredo att äta äntligen, något som kommer i typ 4:e hand i detta läge eftersom det inte är ”viktigt” och jag hellre rider på tom mage och är lite mer alert som jag tycker jag blir då. Så det var så gott att duka upp vår (duktigt och ambitiösa!) förberedda kycklingsallad i bilen och bara sitta och slappa i någon timme medan sista klassen pågick.
Jag gjorde min första start vid 18 tiden och den sista vid knappt 20 tiden så meetinget startade med en kvällstävling. Så det blev inte så mycket ”dötid” att bara flanera runt.
Kvällen avslutade med en promenad med Chindra som liksom vi var påtagligt irriterad av alla de miljarder mygg som tydligen bor i Dalarna. Note to self: Ta med ett flugtäcke nästa gång.
Just det, som om det inte vore nog lycka att ha gjort två bra rundor första dagen vann jag tydligen en vinst i något ryttarlotteri som arrangören ropade ut i högtalarna. Lite godis och en grimma, va trevligt! Tack, tack! 😀
Tanken var ju att sitta uppe och mysa och känna in meeting känslan och liksom mitt i allt det nervösa få någon slags ”va kul det här är” känsla men efter maten och promenaden var jag så trött att jag bara la mig raklång i sängen, försökte surfa en stund när Fredo ivrigt anordnade en hållare till telefonen i sängen till mig, men det gick inte. Snart sov jag…zzzz zzzz
Ny dag och inte helt utvilad i helt ok men inte alltför bekväm säng så blev det dags att titta till Chindra i stallet på morgonen – hon mådde bra – och förbereda sig för 90 cm klassen. Tänk att 90 cm kan kännas högt.
Jag blir lika förvånad varje gång jag startar en för mig ny eller grön ”unghäst” (som Chindra ändå får anses som) att jag tycker det är högt, men det tycker jag. Inför denna klass kände jag mig mer nervös än inför hela tävlingen och den känslan ville inte riktigt släppa under framridningen.
Chindra var pigg vilket gjorde mig glad för att hon var i fin form men inte glad för att jag skulle måsta jobba med det nu också. Lyckligtvis var hon bara pigg och inte på tårna visade det sig under framridningen så det gick fint att hoppa fram.
Dagen till ära invigde jag min RÖDA kavaj.
Jag har inte alltid gillat rött, tvärtom faktiskt, men det har kommit med åldern. Nu älskar jag rött.
Den röda kavajen är något jag sparat på för ett speciellt tillfälle såsom en större tävling eller ja, bara något speciellt tillfälle när jag tänkt piffa till mig och hästen lite extra. Sådana tillfällen har en tendens att aldrig uppstå konstigt nog. Man kan spara och spara på något, eller vänta och vänta med beslut. Som allting annat är det bara att göra det, eller som i detta fall använda den, för att det ska bli av!
Så det gjorde jag!
Kanske håller ni också med när jag beslutade att detta fick bli det speciella tillfället för den röda kavajen? 🙂
Även om nervositeten släppte lite när Chindra var med på noterna så fanns den där inne på banan också tills jag började hoppa banan, då släppte det liksom det brukar när jag tävlar vilket var skönt. Dessutom hjälpte nog Chindra själv till att faktiskt lugna mig då eftersom hon inte verkar påverkas nämnvärt av min spändhet utan hon agerade som om hon inte gjort annat än att vara på denna bana – precis det som var vitsen med att starta upp med ett mini-meeting – flera rundor på samma bana för bästa möjlighet till avslappnade rundor och en bra upplevelse. Det fick vi båda två.
Jag är väldigt nöjd även med 90 cm rundan och jag följde min plan även här med tempo och fick jobba lite ibland för att hålla Chindra i styr, rider man på får man igen det så att säga då tycker hon att ”yes vi kör” och så skottar hon på med bakbenen för fullt och det kan bli lite hej och hå då ha ha…
Jag fick också användning för mina hoppa-nära-hindret-övningar vi gjort under den senaste veckan, inte lätt att få plats med henne ibland och man kan ju inte bara älga iväg framåt även om det passar ibland.
Trots att jag var spänd själv under många av timmarna i Dalarna så fanns det stunder under tävlingen där Chindra riktigt sjöd av energi och jag njöt av att sitta på en häst med sådan vilja, potential och mod och en otrolig kraft och skjut i sina bakben som inte alltid var på rätt ställe dock 😀
Inte är hon tittig heller på hinder, en enormt bra egenskap!
Försiktig är hon också utan att vara rädd för att slå i, hemma har hon brakat in i bommar när vi övat utan att bli hysterisk som många försiktiga hästar kan bli. Hon är helt klart tuff på de rätta sättet på banan! En egenskap som går i arv i Activity familjen, Activity som är mormor till Chindra och mamma till Activia.
Chindra kan tänkas ha blivit en avkomma med mycket stor kapacitet också. Till skillnad från Activity själv, som hoppade med mycket fin teknik men ändå med hjärtat och viljan först, så har Chindra utöver det en galopp som kommer att räcka långt och en mankhöjd som är sisådär 10 cm högre än Activity.
Pappa till Chindra är tyska Chacco Blue – en stor och rejäl hingst i världsklass.
Hursomhelst, nu svävade jag iväg.
Med oss hem fick vi alltså 3 ROSETTER!!! Full pott, nolla i alla klasserna och bra rundor!
Fredo har filmat och fotat järnet hela tävlingen och Chindra är verkligen ingen bra fotohäst, hon snurrar med huvudet som en karusell varannan sekund och vill inte alls stå still! Som ett grinigt litet barn. De flesta bilderna såg mer ut så här:
Slutligen då en summering av tävlingen.
Plus
– Att jag genomförde det!
– Att jag red bra och fick Chindra med mig
– Att Chindra uppförde sig fantastiskt på uppstallningen och i situationen
– Att jag lärde mig så mycket om mig själv och om Chindra (så mycket att det inte är lönt att ens börja berätta i det här inlägget som redan är 5 mil långt)
– En mycket lämplig tävlingsplats för oss med en trevlig arrangör som försökte hjälpa till på alla sätt
Minus
– Att jag fick en mosad fot
– Att jag lämnade flugtäcket hemma
– Att Chindra höll på att slå runt när hon bet efter bromsar och fastnade med tänderna i martingalen
– Att Chindra (som vanligt) loggade ut och vägrade gå på bilen och åka hem när det var dags
– Inte helt optimala ridunderlag men vårt minsta problem dessa dagar
Även om jag inte hade några egentliga förväntningar på den här tävlingen så hade jag en plan och ett mål. Jag hade en känsla att det kunde gå bra och det var därför jag åkte, till mångas och egentligen också min egen förvåning jag tog ett plötsligt men bestämt beslut som jag stod fast vid liksom jag gjorde när jag började rida Chindra första gången i höstas 2015. Jag stolt över mig själv, att jag lyckades fokusera så totalt på att genomföra detta utan att faktiskt bry mig det minsta om vad någon annan tyckte.
Det här var min och Chindras grej ihop. Mitt föl, min uppfödning och min förhoppningsvis framtida tävlingshäst. Jag är försiktig med att bestämma framtiden, den får utvisa sig.
Tråkigt nog måste jag ju ändå tillägga så känns den här tävlingen så här i efterhand som vilken tävling som helst, jag trodde jag skulle sväva på moln med en överväldigande framgångskänsla nu när jag åstadkommit det här och allt mentalt arbete och så, men det gör jag inte.
Det kom ett rus när jag gick i mål i varje klass men sedan kändes allt bara som vanligt.
Och nej, för att fortsätta det tråkiga men realistiska synsättet, jag kommer inte att tycka det är peace of cake att åka på nya och fler tävlingar med Chindra, det kommer vara ett fortsatt kämpande även om jag nu bestämt mig för att slå spiken i kistan för kategorin ”Vägen tillbaka”.
För tre år sedan ramlade jag av och nu har jag börjat rida igen.