Det var ett tag sedan nu men idag hamnade jag i ett riktigt funderartag. Skriver nu medan jag funderar så inlägget blir nog som vanligt kolossalt långt ha ha 😉 Mitt filosofiska stadium kring hästarna infinner sig ibland ofta och ibland inte alls på ett lång tid, allt beroende på hur det flyter på. Nu har det liksom flutit på de senaste månaderna sedan Skrållan åkte även om jag tänkt mycket henne sedan hon såldes och hur allt blev förra året. Det mesta brukar klarna efter analyser vilket gör det hela roligt att fundera på och förstås resultatet av det vilket kanske kan vara att känna sig nöjd med ett beslut eller annan form av utveckling.
Eftersom jag dels sålt två fina hästar, Skrållan och Quramie, under 2013 och nu har en ny, Activia, här hos mig delvis på prov så har det snurrat en del tankar kring det här med rätt häst under veckan och jag, Jennifer och Madde hade en pratstund om ämnet idag efter att hästarna ridits, vi brukar hamna i sadelkammare en stund efter vi är klara och mala på med en massa tankar om allt möjligt kring hästeriet eller ibland något helt annat vilket jag tycker är roligt förstås. Jag är bra på att mala! Ha ha…
Även jag och Tessan kan surra på hejvilt om vilken häst man gillar eller passar med och varför eller varför inte, går nog att älta i evigheter om ämnet! 🙂
Jag tror det är viktigt att analysera sig själv som ryttare, vilka svagheter och styrkor man har och vilken typ av häst man ska välja utifrån det. En häst som kompletterar och har utrymme för vidare utveckling för ryttaren.
Så jag funderar kring vad jag vill, kring de hästar jag har eller antar att jag har med de unga oprövade korten och kanske också vad jag ”borde” jag ha för häst framöver nästa gång det är dags för ny häst. Vad ger bäst bäst utveckling för mig som ryttare och som jag samtidigt har roligt med?
Ja, det är både lätt och svårt att svara på.
Om jag börjar med det enkla svaret på vad jag spontant VILL ha för egenskaper hos en häst skulle det enkla svaret bli en BRA häst förstås ha ha 😀
Med egenskaper så som kapacitet, bra temperament, ridbarhet och gärna bildskön och goda rörelser som bonus. Ett sto förstås så det finns avelsmöjligheter den dagen skadorna kommer, för det gör de!
Vad jag borde ha är förstås också ovanstående kriterier eftersom jag nu har dem som någon form av ”krav” men kanske bör vissa av dem överväga andra ex är jag en ganska kontrollerande ryttare som har lättare att få tillbaka hästarna än att rida på, alltså ska jag ha en framåt häst som inte alltid gör som jag säger – en motpart till viss del alltså utan att det ska bli en fight.
– Jag trivs inte med sura hästar, då blir det inte kul – alltså kan jag inte ha det oavsett hur bra den hoppar.
– Jag trivs inte med hästar som inte vill arbeta utan hittar på hyss istället – det går alltså inte heller.
En positiv arbetsam häst med mycket framåtanda utan att bocka eller resa sig är nog den kortaste beskrivningen av vad jag vill ha och självklart borde ha.
– Den får vara lite stökig men inte klumpig i hanteringen, stök har jag märkt att jag inte tycker är jättejobbigt, gärna en häst med humor i sitt stökande så att det går att skratta och ha kul med den, det ger lite extra rolighets-krydda i vardagen 😉
Det mer komplicerade svaret till ”kraven” ovan (håll i er nu börjar inlägget) är om man ser till
kapacitet till att börja med, ja vilken nivå tänker jag tävla på då? 90 cm eller 1.50. Varken eller, mitt mål som det känns just nu är att bli stabil i 1.30 igen, det var länge sedan även om jag ridit mycket sådana klasser och även 1.40 är det inget jag gör i dagsläget om jag inte hade råkat få tag i en superhäst som gör större delen av jobbet och det har jag ju inte och de bra hästar jag haft som gått 1.40 är ju antingen sålda för länge sedan pga ålder eller skador.
Så kapacitetsmässigt tänker jag att hästen MÅSTE ha kapacitet över 1.30 av den enkla anledning att 1.30 får inte kännas svårt eller högt. Att rida 1.40 någon igen vore förstås nervkittlande och utmanande samtidigt som det förstås är det form av bevis på något man gjort och fortfarande klarar av (typisk ålderskris eller?!) och med rätt häst är det inte heller svårt, men det är svårt att hitta rätt häst för 1.40 om man inte har en massa pengar att köpa en färdig häst för utan istället gör jobbet själv – och det tar en enorm TID innan man är där. Tidigast som 7 åring är hästen klar anser jag fastän jag själv skulle väntat till 8 år som med Quramie och då ska ALLT ha flutit på fram tills dess, inga skador, bra rundor i samtliga höjder före 1.40 och helst årgångschampionaten eller liknande tävlingar svårighetsmässigt så att hästen sett stora banor, den typen av hinder och teknik på banan samt blivit rutinerad och erfaren OCH detta också då med gott självförtroende!
Phantasia gick Falsterbo och Breeders 2009, det var första gången för mig att rida där. Det var svårt men gick ganska bra ändå, skulle tro att alla höga klasser från ponnyåren gav mig sådan rutin och erfarenhet att jag kunnat rida många år på den känslan efter det trots att jag inte håller igång med 1.30 klasser och känslan från den tiden gör nog nytta även numera, i alla fall till viss del.
Championaten under 2009 gav mig väldigt mycket erfarenhet. Nu kan jag säga direkt om det är mening eller inte att åka dit med en häst om den är klar eller inte för uppgiften. Är den inte det är det totalt meningslöst. Varför skynda liksom, till vad är det bråttom? Prestigen, ja, för vissa, inte för mig, det är mer känslan av att ha uppnått ett mål i så fall och det är roligt att ha genomfört det såklart.
Av alla mina hästar har Quramie visat mest kapacitet, hittills får man väl säga eftersom jag har några som bara smakat lite på hoppning än så länge i stallet just nu.
Men jag har en känsla av att hon ändå vinner det här då hon mer eller mindre klev över 1.40 och min känsla var att ”vi kommer kunna rida 1.50 hon och jag” efter debuten i den klassen och det är ju DEN känslan man vill få, inte motsatsen att ”oj, vilken pärs!” liksom…
Inte många hästar man träffar på som känns så, i alla fall inte i mina skor och med mina resurser. Hittar man dem vet man i alla fall inte om det är så säkert att det verkligen kommer fungera och bli så på flera år och då har det hunnit hända mycket på vägen!
Vidare då till temperamentet.
Snäll och stabil gillar jag. Men inte med avkall från energi. Pigg och framåt med egen initiativförmåga är superviktigt om hästen ska gå 1.30 eller mer. Denna bit med temperamentet är väldigt svår. Snäll och beskedlig = ingen ”riktig” tävlingshäst som tänder till säger många. Ja, kanske är det så. Activity var i så fall ett undantag. Men hon gick ju å andra sidan inte GP, det hade hon ju inte klarat.
Motsatsen innebär ofta säkerhetsrisker upplever jag, skulle kanske inte säga att Skrållan var riktigt en sådan häst men hon och troligtvis även Chindra är mer åt det hållet 😉 och det är oftast FANTASTISKT att rida en sådan häst INNE PÅ BANAN :D… ingenting toppar dem då! …men hemma då? Alla dagar om året när motivationen måste finnas där och det roliga i att träna och rida i alla väder och situationer ska driva en framåt och INTE bli ett orosmoment att ramla av och bli invalid eller typ dö??! Det är ju möjligt även om tanken som tur är inte slår en så ofta.
Har lite svårt att bedöma vilken av mina hästar som haft ”bäst” temperament. De jag satsat på under många år och ägt länge har ju alla varit snälla hästar med mycket personlighet eftersom jag trivs med det och valt dem och köpt dem efter egen vilja.
Det är nog en strid mellan flera men ex på olika framåtanda är ju förstås Activity vs Phantasia.
Activity med sin hetsiga men ändå lugna tävlingsinställning medan Phantasia är lite mer av den beskedliga typen som inte direkt hetsar upp sig på det sättet och det finns också då de gånger jag önskar det 😉 Men Phantasia har gjort mer för mig än någon annan häst jag haft så hon är så fin som hon är, burit runt på mig med mitt brutna ben och faktiskt kämpat på en hel del på tävling även om hon inte är någon crazy tävlingshäst! 😀 Hon delar nog förstaplatsen som bästa ”allround” häst tillsammans med Quramie.
Ridbarhet.
Det går ju att få till ridningen till slut på de flesta hästar, har man bara en häst så visst kanske det har mindre betydelse om man får jobba ihjäl sig för att få det att fungera, vissa tycker ju att det är tjusningen, att anta en utmaning till varje pris och bevisa (för vem? förhoppningsvis sig själv) att man har lyckats.
Jag är nog tråkig där för det intresserar mig inte alls, jag vill ju ha i alla fall 3 fungerande hästar som kan tävla och då har ridbarheten STOR betydelse dvs att hästen har lätt för sig, lätt att lära och lätt att utvecklas och ger en bra känsla att rida. Att den har en god exteriör i förhållande till vad den ska göra och att den är välbalanserad i sig själv. Hur skulle det kännas att gå till stallet varje dag och slita så in i helvete med 3 vilda oridbara hästar som bara glänser på tävling, nja låter inte kul i mina öron. Att utbilda och utvecklas är en sak men med förutsättning för det man vill uppnå är en självklarhet.
Jag tycker ridbarheten ofta ger sig till känna när hästen är ung, när jag köpte Quramie som 3,5 åring var hon hur fin som helst att rida, förstås väl inriden och utbildad fram till det att jag köpte men hon var så klar och lätt i allting, det var ett nöje direkt att rida henne och vidareutbilda henne! Så hon vinner nog i den kategorin bland mina tidigare och nuvarande hästar.
Goda rörelser eller snarare ”roliga” rörelser ridmässigt så som jag ser det går lite hand i hand med ridbarhet tycker jag, inte så att hästen ska eller behöver ha dressyrmässiga rörelser utan mer taktfasta gångarter med en naturlig rytm och helst ej för markbundna gångarter då de ofta kan kännas lite tråkiga att rida då tycker jag. Av alla hästar jag haft har Hibbi det roligaste rörelsemönstret vilket gör henne till en väldigt rolig häst att rida varje dag! Jag hade nog sett förbi en häst med alltför stum gång faktiskt.
Men det är lite samma sak här faktiskt att jag har ju valt ut hästar som är roliga att rida så flera av mina hästar har varit lika roliga fast på olika sätt, det är nog mest så att Hibbi är ju aktuell nu så då har jag henne färskast i minnet.
Jag tror också att varför hon känns rolig är tack vare hennes bjudning och framförallt jämna bjudning varje dag, hon ändrar inte framåtbjudningen från dag till dag som Ph kan göra där man inte vet dagsformen riktigt. Båda är dock alltid på bra humör och arbetsvilliga.
Bildskön, viktigt eller inte?
För en GP ryttare, förmodligen eller snarare absolut inte. Jag gillar fina hästar! <3
När jag köpte Skrållan var jag helt såld på henne utseendemässigt, hon var (är) så fin att se på, jag kunde spendera en massa tid varje dag och bara betrakta henne!
Chindra är också och var riktigt ögongodis som föl! Men skönheten sitter inte i utseendet när ”smekmånaden” är över. Personligheten kommer att gå före. Roligast av alla hästar är i alla fall helt klart Phantasia, hon har sådan humor! 😀
Personligheten och egenskaper/föutsättningar och talang dvs. hur hästen är eller vad den kan bli kommer oavsett hur söt den är kommer att vinna i längden i alla fall så man får se utanför boxen i detta fall och anse sig lyckligt lottad om man hittar ”rätt” häst som också har rätt utseende. Om man nu som jag ändå tycker det är viktigt 😉
Inte för att det behöver tilläggas om man känner mig men att det ska vara ett sto är INTE förhandlingsbart.
För att knyta ihop det hela resonemanget så tycker jag egentligen att jag har de hästar jag vill ha för tillfället, alla har inte alla egenskaper jag skulle önska men då får man jobba på det som behövs vilket i sig är en utmaning att uppnå specifika mål för varje häst och det utvecklar förstås mig som ryttare under tiden. Det är ju det som är det roliga i det här, att utvecklas och göra något roligt samtidigt. Att tävla höga klasser ligger inte på prio 1 med andra ord även om jag för den sakens skull inte vill ha en häst med snål kapacitet, ska jag väl tävla så ska det ju finnas möjlighet till att det kan gå bra och att hästen och jag är duktiga och matchande ihop och kan klättra i utveckling och nivå.
Har man flera hästar är det också annorlunda med deras egenskaper och hur jag prioriterar, jag vill att de ska vara olika så att det blir omväxlande att rida dem. Lättridna vill jag att alla ska vara ha ha 🙂 men annars får de gärna ha lite olika förutsättningar så det finns något att bita i annars blir det ju tråkigt också!!
Egentligen är det väl mest Hibbi och Phantasia som jag har en uppfattning om vad de kan och vad de kommer att klara av med lite reservation för Hibbi som jag knappt tävlat, men när det kommer till både Chindra och Activia är de oskrivna kort än så länge.
Att Chindra blir en bra häst är det ingen tvekan om men håller hon måttet temperamentsmässigt för just MIG eller är hon för yster som färdig häst? Kan Activia hoppa och till vilken nivå kan hon komma? Sådana frågeställningar funderar jag över medan jag arbetar med dem och ser dem ridas av Tessan och Jennifer som jag turligt nog får hjälp av medan jag samlar mod att anta utmaning nr 1 som är att rida Activia inom en snar framtid och senare även rida Chindra som utmaning nr.2
Efter min avramling är jag mer försiktig men känner fortfarande att jag vill fortsätta på samma nivå med det här och tävlandet och det är jag glad för! Jag hoppas inte mitt ben ska sätta käppar i hjulet för tävlingar framöver och att jag ska ha turen på min sida och komma igång med hästarna under året utan att det blir stora skade-bakslag med dem och att det blir lite mer action i det här resonemanget jag för nu och inte bara teoretiska tankar! 😉 När det är för lite action det är då man har tid att tänka ha ha!
Ler inombords åt detta långa inlägg, jag älskar att skriva långa inlägg, resonera med bloggen så att säga, många tycker det är så mycket text ”åh, du skriver så långa inlägg” ha ha, ja men har man många tankar kring något och är väldigt engagerad i det så blir det så, punkt! 🙂 Bättre att vara så, genomtänkt, analytisk och realistisk än att ständigt köpa fel häst och få ett elände med att sälja och hitta ny och allt krångel som kan följa med försäljningar och köp!!
Chindra och Activia har i alla fall fått varsin utetur idag, Activia fick en skogstur vilket gick väldigt bra, hon hetsade inte upp sig för mycket medan Chindra idag började visa lite av de konster jag väntat på, jag har ju sett henne i hagen…
Hon reds dels lite ut men sedan på utebanan och vädret var blåsigt och regnigt så hon var tämligen yster skulle jag säga men reste sig i alla fall inte vilket jag hoppas hon fortsätter göra enbart i hagen om hon nu prompt måste göra det alls!!
Jennifer redde ut det bra och vi insåg båda två att man får inte vara för mesig med hästarna även om det inte lärt sig allt, en bestämd hand är viktigt även i ett tidigt stadium istället för att sitta som en löskokt ägg ovanpå och inte ”störa” i munnen eller med skänklar osv.
Imorgon har de vilodag men äventyret med de unga fortsätter i veckan! 🙂