Som planerat åkte jag till kliniken idag för att lämna Activia på operation, eller rättare sagt, jag antog att det skulle bli så, något har ju ändå inte stått rätt till och ”alla” – veterinärer, andra ryttare och övriga förstå-sig-påare – verkar anse att en benbit som sitter så som hennes gör den är bäst att ta bort oavsett.
Ok, då är det väl så då. Jag tog beslutet att genomföra det. Nu. Men inget ska ju vara enkelt.
Självklart ville jag ha en genomgång av henne först, för att säkerställa att höger bak är påverkat och att det är benbiten som ställer till det. Men någon sådan diagnos gick förstås inte att få.
Såklart.
Varför skulle det gå så lätt?
Alltså, jag är uppriktigt både arg och frustrerad över den här dagen. Inget blev som jag tänkte.
Först och främst var Activia halt på VÄNSTER bak, ja det känns väl i och för sig inte så konstigt då om hon avlastat hö bak vilket hon tydligt gör så fort hon står still nu på senaste tiden, hon vilar gärna det benet.
Ok, så bedövning där släckte så det såg ”mycket bättre ut” jaha, är det 100% bättre det?
Blir tokig av att inte få helt tydliga svar. Veterinärer och läkare, kan de överhuvudtaget ge klara besked?!
Höger bak visar inget på böjprov, bara vid longering syns det. Bedövad blev hon s k 4 block där också då och efter det får jag ingen riktig klarhet i om det verkligen släckte. För mycket av mina tankar hade redan rusat iväg till funderingar kring vänster bak och om hon faktiskt kunde ha en enkel hälta där och att det var hela problemet så att säga? Det var ju trots allt inte mycket till markering på vä bak.
Enligt veterinären var det i alla fall det som gjorde att vänstervarvet varit svårt att rida i och med andra ord det som jag upplevt varit problemet i ridningen.
Efter att ha våndats med tankarna om hur jag ska gå tillväga i den här situationen känns det trots allt inte som att det fanns någon annan utväg än att ta bort benbiten, dvs det jag kom in med henne för att göra från första början. Vi bestämmer oss för det.
I sista sekunden kommer jag på att vi ska checka henne i halsen, när Activia anlände i vintras hade Chindra en pågående och fortfarande olöst infektion i halsen som visade sig smitta vid närkontakt med annan häst. Activia smittades av detta och båda stod alltså med luftvägsinfektion som varade i 2 månader och kändes som om det aldrig skulle gå över.
Så vi checkar henne i halsen, det är förstås inte helt bra den där infektionen FORTFARANDE!!! Även om hon inte visar några problem och det är mycket lite så finns det där, slemmet som ingen vet vad det är. Blodprov togs förut på Chindra och visade inget annat än någon form av virus. Jaha, vilket då? och hur botar man det? Det här är ju vansinnigt irriterande och jag känner mig helt maktlös.
Någon operation blev det alltså inte. Något sätt att fixa halsen vet vi inte heller i nuläget.
Det som gjordes var att hon fick en special vaccin som ska stärka immunförsvaret så att hon ska klara operationen och ev efterföljande komplikation med luftvägarna OM de bestämmer sig för att börja krångla pga slangen i nosen som hästarna har under operationen.
Jag blir galen. Galen på de här ständigt återkommande och krångliga situationerna som uppstår, beslut som ska fattas på grunder som inte existerar. Att överhuvudtaget operera sin häst känns delvis som att skicka den i en möjlig för tidig död. Det låter drastiskt men sanningen är ju att alla hästar inte tål narkos, de finns de som somnar för gott, det finns de som bryter nacken på uppvaket. Ja, och så finns det ju alla de som ”överlever” och klarar sig hur bra som helst efteråt och skadan syns aldrig mer till.
Kul känns det inte, jag har en väldigt dålig känsla över det här och vet inte på vilket ben jag ska stå. Samtidigt är det väldigt ovisst att vänta, får benbiten ligga kvar kan den skava i leden till slut (”till slut” är väl allt ifrån en månad eller flera år, vem vet?) och då är det tack och adjö med hela hästen som går åka till hästhimlen om det uppstår.
Jag kan inte nog säga det men benbitar SKA BORT på unghästar UNDER 3 ÅR, de ska inte tas bort på vuxna hästar, då har de redan suttit där och gottat in sig i ligament och led och medför alltid en risk för komplikationer vid en operation. Dessutom är det stor skillnad på rehabiliteringstiden som i detta fall handlar om 6 månader innan Activia är igång och kan tävla igen, på en yngre häst är det halva tiden och spelar inte heller någon roll eftersom en 2 åring oftast går i hagen hela sommaren om man tar det här tidigt på våren.
Själv missade jag detta med Chindra som förvisso gjorde operationen som 3 åring bara men det i sig gjorde att allt bara gick snett i utbildningen, inget 3 årstest, inget 4 årschampionat (pga luftvägsproblemen och x antal andra småskador på vägen) osv osv. Jag vill inte missa 5 årshoppningarna pga att det här inte görs i rätt tid med Activia, jag trodde jag var ute i god tid nu men det känns nästan knappt ändå när hon kan starta tävling typ i april nästa gång, tight med kvaltid då…
Unghästchampionaten är inte ett måste, men det är en morot – för mig! Jag är ju den som betalar och försöker göra livet bra för mina hästar OCH mig själv, att ha roligt är ju liksom nyckelordet i hästeriet.
Activia är en toppen häst att satsa vidare med, vi passar ihop och jag vill göra ett försök nästa år. Jag hoppas det kan bli möjligt.
I två veckor ska jag nu förbereda mig för ett nytt operationsdatum och försöka komma överens med mig själv att acceptera att det här behöver göras om Activia ska fungera, jag måste förlita mig på att de flesta operationer går bra och kanske trösta mig med att de operationer mina hästar utsatts för hittills faktiskt gått bra.
Jag hade redan förberett mig på det här till idag, jag var beslutsam att det skulle göras, dagens intryck förstörde totalt hela dagen och rörde bara till allting och det blev en totalt vändning när det inte gick att genomföra det hela och istället satte tankarna igång inför nästa datum och beslutsvåndan huruvida jag tar rätt beslut eller inte.
Denna ständiga beslutsvånda.
Jag som inte ens kan välja färg på gardiner, hur ska jag kunna välja och besluta om min hästs öde?
Det känns väldigt ensamt i det här beslutet.
Jag måste fundera mer känner jag och överväga alla alternativ.
Det ska inte vara enkelt.