Jag-Gremlin 1-0!

Till er som läste mitt förra inlägg om mental träning så säger jag bara heja mig: Jag-Gremlin 1-0! Ha! 😉
Ja, det betyder förstås att tankarna från mitt första möte med mental träning är igång. Ena dagen åt kolossalt fel håll förvisso men andra dagen åt rätt håll och det har hållit i sig nu i några dagar.
Jag har förstås funderat en hel del sedan jag skrev senast och också gjort en del nya intryck med hästarna. Är väldigt inne i det här just nu så det får bli ett sådant inlägg idag med lite inslag av annat också förstås!

Häromdagen var Hibbi alldeles så där som bara hon kan vara ibland, rädd för allt och spänd som aldrig förr tyckte jag, hon bara väntade och väntade på att isen/snön på taket skulle rasa ned. Min uppgift eller mitt mål med min mentala träning är ju att bli avspänd i alla situationer mer eller mindre, oavsett skaderisk eller farorisk eller vad man nu vill kalla det. Jag ska inte fokusera på att vara ”beredd” så att säga.

Men… det är ju INTE ALLS lätt att vara helt avslappnad på en helspänd häst alltså?!
Hibbi är i de här situationerna totalt ofokuserad och inget fungerar när hon blir så här.
– Skänkeln den fattar hon inget av låtsas hon och hon slår liksom på autopiloten och jag får hänga med bäst jag kan.
– Galopperar som en struts och travar som en trippande frieser med höga knän och skickar benen hit och dit.
– Kastar sig helst så ofta som möjligt med hela kroppen hit och dit och hoppar till för allt ex min skänkel (när hon väl märker den då) eller om stigbygeln kommer emot henne på sidan, en fiberbit som flyger upp i luften från underlaget när hon springer, sin egen skithög som ryker (hästar alltså?!) för att inte tala om hörnet där mockkärran står – VARJE DAG ska hon glo på den och inte gå förbi redan när hon knappt passerat halva långsidan i ena varvet – och dessa är då de små sakerna hon är spänd för – som om vi skulle rida i Globens arena med 10 000 åskådare av stojig variant 🙁
– jag rider ju över bommar 90% av all tid jag lägger i ridhuset. Hibbi är inte särskilt tittig på dessa förrän jag ridit över si så där en 15 ggr. Då kan hon tvärnita flera meter innan och slänga ut alla ben åt varsitt håll, helt förskräckt över VAD ÄR DET SOM LIGGER PÅ MARKEN???? behöver jag påpeka att jag vid det laget ofta är rätt avspänd själv (efter 15 ggr liksom) och inte alls förväntar mig hennes totala hjärnsläpp då… 😉

Förra året tävlade Hibbi som mest, året innan hade jag ju mitt ben. Förra året provade jag alla sätt för att få henne avslappnad på banan. Inget gav mer än något annat. Allting kretsade kring miljön drog jag som slutsats. Det fanns ingen logik i vad hon gillade mer heller. Ute eller inne, stor bana eller liten, tittigt eller inte tittigt.
Men denna tävlingsplats tyckte hon sög järnet i alla fall.
En av de varianterna där jag RED för allt jag hade för att få henne runt och bara galoppera på:

Andra gånger provade jag att knappt driva och stå upp hela banan och bara hafsa på i någon slags loj galopp, tja, det fungerade väl bra ibland, ibland inte. På tävling har jag sällan en Gremlin i huvudet så jag kan inte skylla på det riktigt men samtidigt red jag ju inte direkt toppen på ovanstående film heller. Slå för all del på ljudet så alla smackningar verkligen hörs ha ha 😀

I alla fall, dagen innan Hibbi var så spänd så avstod jag faktiskt ifrån att rida henne helt och hållet, det var världens sämsta väder med storm och snö och det knakade och brakade i hela ridhuset när jag var där och red Phantasia som till och med hon blev helspänd. Hibbi fick nöja sig med skrittmaskinen.
Men dag nr 2, trots fortsatt snöras, då gav jag mig inte!

En liten parentes – rekommendationen från min coach är att inte utmana mig själv för mycket i början i att gå utanför komfortzonen, men å andra sidan ska det inte innebära att avstå utan snarare hitta en annan lösning om den första inte var en bra sådan. I fallet ovan eller om det ex är snöstorm ute och kolsvart och tanken var att rida ut den dagen, ja då kanske det är bättre att gå in i ridhuset och i alla fall rida. Inte låta hästen stå om det var en planerad riddag. Att ex longera en sådan dag, nja det blir nog lite för mycket Gremlin som bestämmer då. Jag hade inte ridit ut men jag hade ridit inne, inte longerat. Ungefär där är väl min nivå.
Det här har jag alltid gjort på det här sättet tidigare vilket jag tycker fungerat jättebra förutom att jag ständigt haft känslan av dåligt samvete eller att jag inte tar tjuren vid hornen så att säga och utmanar mig när jag tycker att det finns en risk med något.
Men det är alltså helt rätt agerat utifrån mina förutsättningar så bara att inse det gjorde att jag klev 10 steg upp på bli-modigare-stegen direkt och insåg att det finns ju faktiskt flera sätt att lösa ett motstånd på!

Jag tycker att det är svårt det här att inte följa hästens känsla?!
Om den är glad så känns det ju roligt, om hästen är trög ja då känns ju ridningen ”seg”, är hästen trött blir det med motstånd att försöka jobba den och är den spänd och ofokuserad känner jag mig inte direkt översvallad med positiva vibbar. En häst som är kort i kapacitet och därför kanske tvekar på större hinder, hur känns den att hoppa 1.40 på liksom? Såklart svårare än med en som med stor kapacitet och lätt skuttar över. Nä, det är svårt att inte följa med hästens mood men det gäller att lära sig att separera det här.

Hursomhelst, tillbaka till dag nr 2 (dag nr 1 var ju då jag avstod helt)
Hibbi var ju superspänd förstås vilket jag väntat mig = jag var också spänd, för att relatera till vad jag menar ovan med hästens ”mood”.
Jag försökte febrilt jobba med mina övningar och motarbeta Gremlin vilket gick rätt dåligt faktiskt, men sedan kände jag mig plötsligt som ett ilsket bi över att det ska ta sådan himla energi för både mig och Hibbi innan vi kommer till något vettigt arbete.
Så jag galopperade bara på runt, runt, runt….för att få bort all energi som bara blir nerv istället.
Det tog sin tid innan energin började ta slut, snön rasade omvartannat under tiden och underhöll nerverna. Till slut så fick jag ändå till det hyfsat på alla plan och kände mig nöjd – nöjd att jag inte gav upp, dels för att hon var så på tårna och dels för att jag bibehöll tålamodet när hon inte kunde koncentrera sig.

1-0 till mig alltså 😀 😀 😀

Måste dock inflika här, trots min ”vinst”, att jag till en början av ridpasset helt och klart bestämde mig för att ALDRIG MER HA MINA HÄSTAR IGÅNG I JANUARI IGEN!! Varför rida denna jobbiga månad när det bara är kallt eller is eller för mycket snö eller för lite eller vad det nu är, januari är aldrig kul alltså. Om de nu ska vila så får det i alla fall bli i JANUARI nästa gång. Punkt slut.

Dagen efter var hon förvånande nog F A N T A S T I S K ! Vad hände?
Jag mindes på en sekund allt jag gillar med henne. Hon var avspänd, ridbar, fokuserad och koncentrerad och mjuk och ja, alla saker på en gång. Trots fortsatt snöras om än mycket mindre denna dag.

Då slog det mig ”hur tänker jag egentligen?” – ska jag ta ut en orastad oftast väldigt spänd häst i ridhuset där snön rasar ifrån taket när hon inte blivit riden på 3 dagar? (mitt ridschema blev lite rörigt denna vecka när jag haft annat att göra) Det känns ganska logiskt för Hibbi att hon var som hon var den första dagen OCH att hon dag nr 2 var mer som sig själv igen.
Aha… aaa… jag ”glömde” visst bort hur hon fungerar medan jag renoverade huset eller?? Hallå i mitt huvud, är det någon hemma?
Slutsats: Onödigt att lägga all skuld på mig själv som red dåligt eller förmedlade fel känsla, vilket jag kan göra, när sunda förnuftet flugit till månen och Gremlin åkte ned och landade i mitt huvud med retur raketen och hästen som på det klättrade på väggarna av energiöverskott.

Tur att jag är blond. Då finns det i alla fall en anledning till att göra idiotiska drag ibland.
Som drabbar en själv då förstås. Förstås.

Activia och Phantasia de är ju inte riktigt lika vare sig Hibbi eller varandra men de har ett annat lugn i sig och därmed känns det helt annorlunda på dem för mig, de hetsar liksom inte upp sig över något annat än mat.

Activia hon gillar ju inte skarpa eller höga ljud så hon kan visst reagera lite på ex snörasen men annars är hon riktigt cool när det flyger isbitar utanför.

Förstås får hon slappa lite så där en timme i skritten först, det gör förvisso allihopa hästarna 6 dagar i veckan nästan nu, framförallt Activia är nämligen rätt så pigg annars och vill gärna galoppera om hon får.
Hästdoktorn har dock sagt ett strängt NEJ! till galopp de första 4 veckorna.
Så den som väntar på något gott… 😉

Phantasia tar nog mest tillfället i akt och fjantar till sig lite när det rasar snö 😉 hon låtsas att hon blir väldigt rädd, passar på att bocka så där mysigt som bara hon kan och för en stund känns hon som en spänstig 1.50 häst, men så återgår hon till sitt stadiga lunk igen och mer än så är det inte.

Rätt skönt. Alla som någon gång upplevt en rädsla eller osäkerhet på en hästrygg borde få ha en Phantasia-upplevelse! <3

Hon har däremot mest besvär med hur hon ska ta sig fram på alla hala isgator på gården. Sådant bekymrar henne.

Hon går med nosen som en dammsugare i backen och checkar vart det är bäst att sätta hovarna. Oftast sätter hon dem inte rätt och ser skräckslaget på mig med anklagande blick att ”hur kan du låta mig gå här?!” ”Va?!”… ”Men gå på gruset då!!” säger jag, lite smått irriterat, tillbaka.
Nåja, sedan halkar vi vidare och det fungerar faktiskt förvånansvärt bra tack vare min fina sandning 😀 som gör att hästarna kan gå utan brodd och slippa vrida och slita på sina leder i onödan och (peppar, peppar) inte bli ”brodd-halta” i vår.

Puh, det går dock åt mycket tid och sand/grus för att just mina prinsessor ska kunna spatsera till ridhuset hela vägen från stallet 😉 Men säkerligen ingen som misstycker i övriga stallen om att få grusat ha ha 😀

*tänker*… åh, det finns så mycket intressant att berätta om det jag läst kring mental träning, mitt första möte samt hur mina tankar gått från klarhet till klarhet under veckan och allt vi pratade om och gick igenom på den första sessionen med coachen, men det tar ju alldeles för lång tid att berätta allt här!!!!!
Prova själva! Läs bäcker, gör en självanalys, gå till en coach eller vad som helst som är utvecklande
– det är som en nystart på… ja, typ ALLT!

Det jag i alla fall kan sammanfatta veckans funderingar med är att jag tror jag är rädd för att FALLA…
Märklig upptäckt… vet inte hur jag kom på det.
Visst, skada mig nä det vill jag inte. Och inte dö heller för den delen.
Men just det här med att falla, den svindlande känslan där i luften när man inte vet när eller var man ska landa? Men då är mitt problem kanske faktiskt mer relaterat till min avramling än vad jag först trodde?!

Så jag kanske ska öva på att falla då? På en madrass kanske dock ha ha… inte på marken helst 😉
OCH JAG TÄNKER INTE ÅKA FRITT FALL PÅ GRÖNAN – NEVER. DÄR GÅR GRÄNSEN!
Inte heller hoppa bungyjump.
När vi renoverade huset stod jag på en rätt hög stege mest hela dagarna, då och då glömmer man ju att man är på stegen och vinglar till med färgburkar och penslar i båda händer, då kommer också den där svindel känslan. Ni vet när magen vänds ut och in för en millisekund.

När jag ramlade av kastades jag upp högt och sedan ”föll” jag. Den känslan är den enda ”känsla” jag minns, jag tänker nästan aldrig på avramlingen, jag har aldrig drömt om det och det sitter inte i huvudet när jag rider men jag minns manen där långt nere medan jag faller…
Kan det vara det som är PROBLEMET med stort P?
Hm.. vi får se! Coachen har säkert mer att tillägga när vi ses i nästa vecka 😉

Ok, slut på vimsiga tankar och flummigheter.
I övrigt har veckan bestått av studion, studion och åter studion med undantag från idag faktiskt.

Igår åt vi suuuupergod lunch på De Laval, fisksoppa och ärtsoppa och så en massa gott på buffen och efterrätt på torsdagar: pannkaka förstås!! Om ni är i Tumba – ät på De Laval säger jag bara! Men kolla menyn först, allt är inte som på torsdagar beroende på smak förstås. Torsdagar kan jag dock alltid rekommendera!

Sedan blev det ett ärende till granngården för att idag (äntligen) få ut lite nya grepar och annat praktiskt här och där kring stallen och ridhus.

I ridhuset har det skramlat en stackars halvfunktionell grep som jag tror varit där sedan ridhuset stod klart.
Så nu ser det lite bättre ut, eller hur!? 🙂

Huvudet har ju varit på annat håll länge men nu är det åter på plats och kan tänka i andra banor än husrenovering vilket glädjer mig enormt då jag får andra to-do saker gjort nu. Skönt!

Himla smarta de här enkla ”kläm-krokarna” som greparna sitter i, finns i de flesta affärer. Greparna är förstås modell ”okrossbara” som en av säljarna på granngården absolut inte ville erkänna att det skulle påstås vara denna modell.
– ”Men är dessa de okrossbara greparna?” tjatade jag upprepade gånger… och så han grymtandes från någon hylla vid golvet:
– ”Nähä, några orkossbara grepar det vill jag inte gå med på inte… men de sägs att de är hållbara…” var det bästa svaret jag fick ur honom.

Fick upp lite andra monteringsjobb som väntat på delar av gården så jag kände mig rätt nöjd att ha gjort lite annan nytta den här veckan också och inte bara kliat mig i huvudet i studion.

Är väldigt nöjd över att alla hästarna känns fräscha, motivationen låg verkligen på noll i början av veckan, först kom det mängder med snö och vi fick ploga så halva dagarna gick åt bara till det vilket är katastrof med mina veckoscheman och studiotimmar som ryker till något så tråkigt som att ploga snö – för att dagen efter det och dagen efter det och dagen efter det dvs idag sanda i typ flera timmar när ALL snö blev IS istället samma dag som det kom 20 cm som vi förstås plogade bort – hur onödigt med allt detta liksom?!

Tur det inte är så här illa i alla fall, som vintrarna 2011-2013…. usch!
Jag kunde tagit anställning i ploggänget i kommunen det året så bra som vi körde undan snön här hela dagarna ha ha 😀

Detta är verkligen nackdelen med vintern. Variationen i vädret hela tiden och att det kräver så mycket extrajobb på gården hela tiden. 40 timmars arbetsvecka i studion i kombination med att rida 3 hästar blir lätt till färre timmar där, och färre hästar ridna om vädret bestämmer sig för dessa vändningar.
Men vad ska man göra åt vädret?? Sjukt onödigt att ens bry sig.
Bara att tugga i sig liksom.
Och snart är det ju vår, eller!?! :D…

Mmmm, kolla in den här bilden… är väldigt förtjust i just denna bild, så mysigt med Chindra som ligger i det höga färska sommargräset och myser <3

Med Chindra går det förresten fortsatt bra, hon har ”smält” (ha ha apropå is) sin första del i utbildningen och Evelina och Gullan gnor vidare med nya uppgifter till henne, just nu jobbar hon, eller alla hästarna snarare, med bommar så ofta som möjligt och snart är det nog dax att börja med små kryss och annat kul som hon kommer tycka är lajbans! Energin verkar aldrig gå ur henne men samtidigt är det härligt med arbetsvilliga hästar, bara det inte blir för mycket nerv!?! Gremlin som talar.

Nä, trevlig helg på dig Gremlin för nu ska jag ta helg tror jag bestämt, hoppas på antingen mer snö eller mindre is tills på måndag!
Hej så länge och ha nu en härlig helg allihopa! 🙂