Oj oj oj… livet gjorde en helomvändning. Äntligen har jag ork att skriva och berätta om vad som hänt. Här kommer i princip hela storyn 2 veckor efteråt att det hände.
Imorgon är det två veckor sedan jag ramlade av, Skrållan är den skyldiga. Hon är ju istadig och opålitlig, för mycket nerv och tittighet mest, så ATT det kunde hända något med henne har jag väl alltid haft i tankarna men att det SKULLE göra det hade jag nog inte tänkt mig. Senast jag ramlade av var 2002 i december när jag provred Quramie, då var hon 3 år och hon gjorde ett bocksprång rakt upp i luften och jag gjorde en volt över huvudet på henne och landade stående, inte en skråma och mjuk snö att ställa sig i. Därefter har jag gått omkull några gånger men det har inte varit på samma vis och något jag är ”van” vid. Att skada mig så här har jag aldrig gjort och oavsett vad som hänt tidigare så har det ju gått bra efteråt.
Så bra gick det ju inte nu. Jag och Gullan var ute och galopperade på vägen hemma, Skrållan var ganska pigg men inget överdrivet, hon guppade lite med rumpan och kickade till då och då, inte särskilt tittig. Plötsligt slänger hon sig lite åt sidan, en ganska vanlig manöver så det gick bra, sedan kastade hon sig åt andra sidan, fortfarande ok att sitta kvar, allt i galopp då… Sedan blev det tvärnit då hon såg något på marken (också som vanligt) MEN därefter det värsta krafthoppet rakt upp i luften som jag någonsin känt och så en bakutspark på det, då var jag lite lost… Det hade kunnat gå att hålla sig kvar om hon inte dessutom kastat sig igen åt sidan när jag var på väg ned i sadeln igen, men det gjorde hon och jag flög istället rakt ned på marken, satte ned mitt vänstra ben helt rakt och lite bakom mig och pang så knäcks knäet baklänges!!! Aj aj aj… som när en bräda knäcks!!! Värsta smällen var det. Skrållan kastade sig vidare åt sidan så jag sprang några steg av bara farten jag hade och föll i backen oförståendes över varför benet inte bar. Sedan kom SMÄRTAN… går inte att beskriva. Tappade nästan luften av smärta.
Kort därefter anlände ambulansen och sedan följde en fruktansvärd sjukhusvecka, min första vistelse på sjukhus överhuvudtaget! Ambulansfärden var hemska men 7 timmar på akuten liggandes på en hård brits UTAN smärtlindring var outhärdlig, varför jag inte fick det tidigare vet jag inte. Det skulle röntgas och kollas och FAN FAN FAN va ont det gjorde hela tiden. Tankarna snurrade och ångesten och rädslan över vad som hänt var totalt övertagande. När olyckan hände vad jag lugn och trodde jag fått knäet ur led. Ingen på sjukhuset talade om vad jag hade för fel förrän många dagar senare, en fruktansvärd ovisshet om vad som hänt följde.
Jag fick till slut morfin på kvällen den dag jag kom in till kliniken vilket kändes väldigt olustigt, första gången jag fick detta och det var som om någon kröp in i min kropp, krampade om varje muskel och ett krypande illamående och oro i kroppen smög sig på. Men det hjälpte ju.. efter en stund i alla fall.
Benet gipsades sedan för att stabiliseras och det minns jag var sååå skönt när det var klart, varmt och helt plötsligt kunde jag andas lite i alla fall. Fredo var med mig hela tiden, herregud vad hade jag gjort utan honom?! Min hjälte och mitt allt, han satt vid min sida och höll mig i handen, jag kände mig som ett barn. Ingenting någon sa hjälpte, ingenting, jag var helt förlorad i en ny värld av rädsla och ångest. Vad hade hänt med mitt ben och vad skulle hända?????? Hjälp…
Vid denna tidpunkt var allt jag kunde tänka på att alla tävlingar, betäckningar och allt kul som jag planerat för våren och sommaren inte skulle bli av, det var fruktansvärt Även om det så här i efterhand kan tyckas helt obetydligt så var det dessa tankar som först fick mest utrymme, inte att jag levde och hade klarat mig ”bra”.
Så småningom sa någon att jag hade en svår och komplicerad fraktur i mitt underben, lårbenet hade tryckt ned underbenet, en s k kompressionsfraktur om jag förstått det rätt, och underbenet var spräckt. Det krävdes specialister för att operera min fraktur… SPECIALISTER?! Åter igen herregud, vad händer, vad kommer hända, kan jag gå igen, kan jag rida, är livet slut? Tankarna gick på högvarv och oron bara ökade. Jag fick vänta på min tur, hur synd jag än tyckte om mig själv och att jag skulle prioriteras var det bara att lära sig gå på toaletten, duscha och tillbaka till sängen igen med detta gips och med hjälp av sköterskorna på avdelningen. Fy så jobbigt allting var. Men jag klarade det bättre och bättre och i onsdags kväll förra veckan, dagen innan operationen, hade jag och min granne i rummet faktiskt riktigt roligt åt några skämt vill jag minnas. Maria som min granne hette hade opererats under den dagen och verkade klara det mesta galant så jag kände hopp om att jag också skulle göra det.
Det gjorde jag inte. På torsdagsmorgonen och väl nere i operationsavdelningen kom en fruktansvärd dödsångest, det luktade illa om syrgasen, det var tungt att andas i masken och alla runt omkring som sa att jag skulle slappna av och att allt skulle gå bra gjorde bara saken ännu värre. Men jag somnade in.
Långt därefter vaknade jag, fortfarande med samma illa smak i näsa och mun, en ständigt kramande kudde kring min vänster arm (blodtrycks koll) och saker som blippade och lät runt mig, annars var allt dödstyst. Jag sov tydligen längst på uppvaket och kände mig oroligare än någonsin när jag vaknade. Men Fredo var vid min sida och följde med upp till avdelningen där jag så småningom somnade, äntligen var det väl över, det värsta. Jag kunde dock inte känna någon som helst glädje, åter igen bara oro och ångest, förmodligen var jag i chock mer eller mindre hela veckan på sjukhuset.
Dagen efter berättade läkaren att operationen gått bra. Mer minns jag inte. Jag studerade mina kompresser och strax därefter fick jag på mig en vad jag kallar tvångsstrumpa, oj oj vad hårt den satt. Kort därefter satte det igång en smärta så stark som när jag låg här hemma på vägen och väntade på ambulansen.
Fick massor med smärtlindrande men inget kändes som om det hjälpte, till slut blev det en voltaren spruta rakt in i benet, den kändes så hela jag hoppade högt.
Någon timme senare sov jag.
I någon slags dimma blev jag ivägkörd till vad jag kallar en verkstad, där fick jag på mig en ortos som ska stödja benet då jag inte ska ha gips vilket jag uppfattat att man då inte har om man som jag har en hel verktygslåda med skruvar och plattor i benet. Här är en efter-röntgen-bild, har tyvärr ingen före. Som med mycket annat på Huddinge sjukhus var det under all kritik när det gäller information till mig som patient, men den storyn orkar jag inte ta upp här också.
Två dagar efter operationen, på lördagen för exakt en vecka sedan, började jag fundera på om jag skulle åka hem nu? Inte för att jag kanske ville för det kändes ju ändå tryggt att ha sköterskorna omkring sig om något skulle hända eller bara för att få hjälp ur sängen. Samtidigt lockade det ju lite att komma hem igen. Tanken skrämde mig nog mest ändå, hur skulle jag klara mig hemma?? Hur skulle det kännas? Jag bestämde mig till slut för att ladda för hemfärd, tog extra tabletter och duschade så jag var klar, på sjukhuset finns ju fantastiska hjälpmedel för att klara av sådana normalt sett enkla sysslor så det var bäst att passa på!
Det kändes fantastiskt att komma ut i friska luften i några sekunder innan jag med lite krångel tagit mig upp i Fredos bil.
Där satt jag fint inbäddad i baksätet och med stöd under benet, det gick över förväntan att åka i bilen, jag skulle verkligen vilja påstå att jag fick åka kunglig hemfärd. Fredo körde i snigelfart och vi klarade alla guppen i grusvägen hemma men väl vid min ytterdörr möttes jag av ett stort hinder, trappan! Hur skulle jag komma upp i trappan?! Vi bor ju i en vindsvåning kan man säga, alltså inget under plan… Tanken var att jag skulle bo i det lilla huset Fredo har som kontor på gården, men jag ville hem hem hem hem när jag väl var på väg hem. Hem till soffan.
Jag kunde knappt balansera på kryckor tack vare alla droger, jag var helt snurrig.. och någon gå-stol med hjul som fanns på sjukhuset hade ju inte jag även om jag fått med mig en del hjälpmedel hem. Jag hoppade tungt några steg i trappan, blev helt slut, fick sätta mig ned och flåsade som en amatör som sprungit maraton utan att träna ett steg innan.
Jag vände mig om och hävde mig upp på rumpan hela vägen upp av rent adrenalin påslag skulle jag tro, jag var helt slut och tog mig knappt fram till soffan där jag lyckades lägga mig och sedan låg jag där till dagen efter med undantag från något tafatt försök att komma till toaletten.
Allt kändes väldigt hopplöst. Jag var också väldigt orolig med ångest fortfarande.
Dagen efter, första dagen hemma, gick inte bättre, en fruktansvärd ångest var överväldigande och benet fick mindre uppmärksamhet. Allt kändes skit. Även om min prognos var bra så kunde jag inte fokusera på det utan det enda jag tänkte var att så här ska det vara nu i 6 månader?! Knappt ta sig toaletten, knappt kunna duscha, behöva hjälp med allt osv osv. Framåt eftermiddagen var det bättre och jag fick lite hopp, humöret ändrades ganska plötsligt vilket jag tyckte var lite konstigt men väldigt skönt.
Dagen efter fick vi igång lite bättre rutiner, vi flyttade på soffan så den stod mitt i rummet hemma, jag kunde se tv:n bra och resvägen till toaletten förkortades flera meter!! Pappa sågade till klossar så att soffan kom upp på lite högre höjd och det gick att bara glida av den och ställa sig på den friska benet, skönt! Äntligen något som började kännas bra.
Senare på eftermiddagen kom dock ångesten IGEN! Trots att jag mådde så bra under förmiddagen, vad händer? Jag förstod absolut ingenting, det kändes ju som om jag gjort framsteg??? Det kändes bättre, jag mådde bättre, jag vågade röra på tårna så varför blev det så nu igen?? Efter att ytterligare en dag passerat insåg jag problemet, jag hade starka biverkningar av morfin tabletterna. Att jag inte tänkt på det tidigare. Jag är ju en sådan person att dricker jag en Red bull är jag pigg i tre dagar och har typ hjärtklappning, klart jag skulle få biverkningar!!!! … och förstås också alla biverkningar även om ångesten var värst.
Dagen efter avtog ångesten något, då visste jag att det inte var ”jag” utan tabletterna som spökade och jag kunde andas och sitta vid fönstret och rida ut stormen de 3-4 timmar som ångesten pågick. Sedan var det över när nästa dos tabletter började verka.
Det blev dags att åka till vårdcentralen och byta kompresser i onsdags, det blev en utmaning igen att ta sig nedför trappen och in i bilen men väl på plats på vårdcentralen kändes det skönt att kunna prata med min husläkare och sköterskan. Läkaren bekräftade mina misstankar om tablett-ångesten och jag fick recept på andra om jag kände att jag ville byta. Själva bytet av kompresser gick jättebra även om benet skakade som en galning utan ortosen (kroppen är tydligen i chock mycket längre än man tror sägs det) och stygnen såg groteska ut med sina ”häftklammer” var jag väldigt nöjd när jag kom hem. I did it!
Bild ovan till vänster visar stygn över knä, till höger är det stygn under knä och ned mot vad. Kan tänka mig vilka ärr detta kommer ge… Känns sådär med häftklammer i benet men sköterskan lät övertygande när hon sa att det inte kommer göra ont att ta bort dem. Låter ju betryggande även om jag inte tror på det fullt ut.. Jag trodde jag var sydd och dessutom hade det ju talats om en titthåls operation på Huddinge, öh?!…
Besöket på vårdcentralen stärkte mig. Jag kunde! Det gick ju fint att ta sig runt och även om Fredo stöttade både psykiskt och fysiskt så klarade jag också en del saker helt själv.
I torsdags blev det dags att komma ut på gården, jag började bli rastlös inne och ville liksom få till mer rörelse för kroppen för att påbörja resan mot tillfrisknande. Från att gå från mycket aktiv till fullständigt inaktiv är ju en stor omställning. Så nedför trappen igen och i rullstolen och så rullade vi iväg. Jag jobbade på för att få denna icke terräng gående rullstol att rulla på grusplanen och vägarna hemma, det riktigt värkte i armarna efteråt – kändes bra! Jag hade även hoppat på kryckorna och känslan var fantastisk att ha varit ute och ”jobbat”. Jag till och med var vid hästarna och sa hej, det har kommit till ett läge nu att hästarna inte är ett orosmoment eller ångestmoment längre och jag känner ett visst ointresse att träffa dem till och med, lite konstigt kanske men så kändes det. Hibbi kom fram och studerade mitt nya fordon med största intresse och luktade länge och väl på mig, mitt ben och allt annat hon kom åt. Det kändes ändå lite mysigt inombords.
Under hela den här upplevelsen har jag varit väldigt rädd för benet och om benet. Svårt att förklara. Vågade inte röra på foten eller benet till en början, men vartefter dagarna gått och humöret stigit har jag blivit allt djärvare och känner mig starkare för varje dag även om dagarna fortfarande är en berg- och dalbana. Den fruktansvärda ”dödsångesten” är borta, kvar är ett svagt illamående kring tablett tiden morgon och kväll. Ju mer dagarna går desto mer vill jag komma ut. Den praktiska förutsättningen för detta är inte den bästa med den långa branta trappan och att jag fortfarande behöver rullstolen med mig för att vila mellan kryck övningarna gör ju det hela lite krångligt när jag ska ta mig ut, men hoppas jag snart komma ut betydligt mer om dagarna och även när jag är inne ha mer energi att faktiskt göra någon mer nytta än att se på TV och öva på min sjukgymnastik.
I vår familj har vi ett uttryck s k ”7 torsdagar i en vecka” och det innebär att saker som man liksom aldrig får gjort det skjuter man hela tiden på tills det blir ”7 torsdagar i en vecka”, då ska man göra de sakerna. Eftersom det då aldrig blir 7 torsdagar så förstår ni ju resonemanget i detta 😉 Men saken är den att nu anser jag att jag har kommit till dessa 7 torsdagar! Så nu har jag möjlighet att ta tag i detta när jag orkar, exakt vad som ska göras då måste jag fundera över men ett exempel är att sy gardiner till studion, sortera papper, annonsera och sälja sådant som kanske bara står och inte göra någon nytta på gården osv osv. Det finns alltid något som hela tiden återstår att göra när man har ett normalt aktivt liv och inte hinner med allt jämt så nu är det väl tillfälle att göra dessa saker då.
Min prognos med benet ser ut som följande:
Läkaren har sagt att benet ska bli helt återställt utan fler ingrepp. Hur och om det kommer fungera att rida återstår att se, men jag är positiv, det handlar nog bara om rätt träning. Det finns en ovisshet om skruvarna kommer att kännas av, då kan det behöva vidtas åtgärder men så länge de inte ger sig till känna ska det vara ok. Jag har fått noll info från Huddinge om vad som följer nu, de informerade inte om något alls i princip, riktigt dåligt, men om jag gissar så skulle jag tro att stygnen tas bort vid 3 veckor och ortosen vid 6 veckor, då ska skelettet vara läkt så resten handlar väl då om sjukgymnastik. Sammantaget ska rehaben vara 6 månader och det tror jag tyvärr det kommer ta innan jag kan ens fundera på att rida igen. Redan nu smalnar benet av mer och mer, även mitt friska ben, så musklerna försvinner snabbare än man tror.
Jag har accepterat situationen, tabletterna gör nog också sitt till att jag inte haft särskilt ont i benet alls (frånsett den smärt topp jag hade på sjukhuset direkt efter operationen) och den hjälp jag sedan får från Fredo med ”allt” och Gullan och Natalie som rider respektive sköter stallet gör att jag nu känner mig oerhört lyckligt lottad som inte blev värre skadad och sedan har sådan fantastisk uppslutning på hjälp intill mig. Jag är så oerhört tacksam för det. Jag är också väldigt glad att kunna klä på och av mig hjälpligt, nästan klara mig in i duschen själv nu med inplastning av benet (får inte komma in fukt under strumpan) och en sådan enkel sak som att våga sova i sängen igen med benet sträckt och inte i högläge och utan att benet är fullständigt inbäddat i filtar för att det inte ska röra på sig. Jag vågar röra mer på benet och foten som tog mycket stryk utan att vara bruten. Så det handlar om små enkla saker i små steg framåt.
Till vänster ses mitt färdig-inplastade ben som jag gjort helt själv! 🙂
På bilden till höger när jag premiär ligger i sängen syns en liten snodd jag har runt foten för att stretcha den bakåt eftersom jag inte klarar att röra den så mycket muskulärt ännu, denna snodd har dock gett fantastisk framgång redan efter några dagar så igår kväll kunde jag sträcka bak foten själv!!! Dock sträckte jag mig förstås då… 😉 men ändå!
Hur det kommer bli med ridning och hästar framöver är något jag måste fundera lite på, kanske behöver jag minska hästantalet lite och tänka om, eller så fortsätter jag. Jag vet inte.
Om jag vill rida Skrållan igen vet jag inte heller, just nu är jag inte vän med henne, inte ännu.
Det går inte att hjälpa, det kommer ta lite tid. Jag känner mig inte rädd för att rida mina andra hästar pga olyckan men kring Skrållan känns det ovisst, även om man kan ramla av alla hästar i princip så är hon en häst man lättare ramlar av pga hennes nerv och snabba reaktioner och kast hit och dit och nu har jag ju faktiskt också gjort det och ganska rejält så om jag är beredd att fortsätta riskera det för min egen del måste jag låta ta sin tid att komma underfund med.
Fortsättning följer om vägen tillbaka. Detta är i alla fall en start.