Hur ska jag börja och sluta det här inlägget som kan bli precis hur långt som helst? Hur berättar man hur tankarna går i ens huvud och hur de två senaste åren bestått av att mota bort ångest inför att skada sig igen och att överhuvudtaget komma tillbaka mentalt för att rida hästar som har en nerv som kan innebära skaderisk. Det känns omöjligt att återge den känslan.
Det handlar inte om brist på häst- eller ridkunskap. Det handlar om självbevarelsedrift och skräcken inför att ens liv plötsligt skulle kunna förändras till ett helt annat tack vare en häst.
Vem längtar efter ett liv i rullstol?… Inte jag. Eller så tänker jag:
Hur ska jag kunna skapa musik och spela instrument utan mina händer eller öron och hörsel i full funktion till exempel? Utan musiken är väl livet slut? Ja, ni förstår ju, det är inte svårt att måla upp scenarion på vad om skulle kunna hända efter att något faktiskt har hänt…
Visst var jag insiktsfull redan innan jag ramlade av men jag fick definitivt skaderisken mer inplanterad och verklighetsförankrad efteråt och den erfarenheten har förstås förföljt mig och ställt till det sedan dess.
Faktum är att rädslan för att skada mig har eskalerat mer och mer ju längre tiden gått sedan olyckan vilket är konstigt då det borde varit som värst när det hände.
Jag har inte bara gjort en höna av en fjäder – jag har byggt ett helt hönshus!
Skrållan som jag ramlade av såldes ju som bekant ca 6 månader efter olyckan. Det var mycket på en gång att både ta sig ur traumat med olyckan och samtidigt hantera försäljningen eftersom den i sig också var ett sorts misslyckande mentalt för mig att jag inte ville fortsätta rida henne just då och såg ingen annan utväg. Utöver det var det en sorg för att jag tyckte om henne och hade haft så stora förväntningar på ”oss”.
Trots hur det nu var just då så blev jag och är fortfarande nöjd till 100% att jag gjorde det, jag har inte ångrat mig och kommer inte göra det. Det kändes rätt. Jag och Skrållan blev ett avslutat kapitel och jag gick vidare.
Chindra visste jag skulle komma att bli mitt nästa ”problem”.
De är inte samma hästar hon och Skrållan, långt ifrån faktiskt, men trots det konstaterandet har jag inte kunnat sluta dra paralleller att de har likheter som känns svåra att hantera för min rid-mentalitet. De är för mig hästar med ryttar-skaderisk sammanfattar jag det med. Förstås ville jag ju inte starta upp och rida Chindra från början då med mitt brutna ben i bagaget.
Dessutom var hon i det läget knappt inriden ens, ännu värre.
Jag behövde hjälp.
Att betala för hjälpen var inte en utväg jag kunde välja ekonomiskt. Dessutom vill jag alltid vara delaktig i mina hästar och lära känna dem även om det inte är jag själv som sitter på.
Så jag letade och hittade personer som ryckte in. Någon startade med inridningen tillsammans med mig på marken, någon annan fortsatte ridningen en period med mig fortfarande på marken.
Chindra skadade sig titt som tätt och långa perioder gick när allt fick ställas in och tänk vad jag har slitit och betalt för att få henne att vara frisk och fungera! När hon väl varit ok i perioder så har jag på nytt fått leta efter en lämplig ryttare och så här har det hållit på i nästan två år nu!
Tilläggas kan att det inte bara är Chindra som jag gjort den här resan med, jag har ju haft fler uppfödningar och unghästar tidigare som jag inte heller haft mental kapacitet att göra det här ”grovjobbet” själv med. Många testpiloter har alltså passerat i mitt stall och ännu är det väl inte över antar jag eftersom jag uppenbarligen inte kan avstå ifrån det här med unghästar trots allt eller? ha ha…
Med Chindra har det varit så många som hjälpt till nu att jag nästan tappat räkningen snart själv… Den ena har avlöst den andra och det har väl egentligen inte varit optimalt vare sig för mig eller Chindra. Hon är inte en känslig häst för olika ryttare som tur är, och jag är ju van att människor ”plötsligt” får andra planer hux flux och avbryter mitt i ett samarbete eller vid en uppstallning liksom att de säger en sak, menar en annan, känner en tredje och utger sig för en fjärde…
Men det har inte varit mycket annat att välja på.
Samtidigt är jag också tacksam för hur långt Chindra ändå kommit tack vare alla dessa människor och kanske också jag själv som stretat på så för att få ihop det här – men jag är också så, så, så trött.
Trött på att fråga andra, hoppas på att något ska fungera, känna sig tjatig, vara beroende, känna sig dålig själv för att jag inte klarar ut situationen och så den där tacksamhetskänslan eller snarare skulden som ständigt gnager för att andra ställer upp.
Jag är så trött på det.
Drivkraften för att få till det här, att jag ska rida henne, och att det bara måste gå, har funnits hela tiden även om jag vacklat lika många gånger som jag trott på det. Till slut insåg jag att det här är ett beslut jag måste ta på samma enkla vis som när jag ska välja något så banalt som klinker och inte kan bestämma mig.
Det är ingen skillnad.
Ni som känner mig vet att jag är sjukligt obeslutsam med vissa saker, ni kan ju då tänka er hur det har varit i den här situationen när jag inte ens kan välja klinker och ta ett beslut 😉
Jag förstod i alla fall att jag måste ta beslutet och sedan göra en plan för hur jag ska genomföra det.
Beslutet tog jag för kanske 3 veckor sedan… det klarnade helt plötsligt medan jag stod och mockade och jag såg allting klart framför mig… men sedan stannade allt av.
Jag vägde tankar, känslor och värderingar fram och tillbaka och jag väntade, dag ut och dag in väntade jag på vadå? Rätt timing? Ingen dag eller tillfälle blev det rätta.
Tills idag.
Vad som verkligen satte spiken i kistan?
Vet inte exakt faktiskt, mer än att alla tankar och analyser höll på att fullständigt explodera!
Vem som fick mig att verkligen göra det idag?
Min andra hälft – Fredo <3
Fredo som sett mig återhämta mig de här åren och både känt, sett och hört min dialog gjorde sig hörd imorse och resonerade med de otroligt enkla orden:
– ”men kan du inte bara ta ett steg i taget? Du kan väl bara sitta upp och sitta av?” och så såg han frågande på mig…
Jag funderar ju nämligen redan nu på ”hur ska det gå när jag rider i ridhuset i janauri 2016 och snön rasar för fullt på taket, kommer Chindra bli rädd och bocka eller resa sig då?” Fredo fortsatte:
– ”du vet ju ingenting nu om hur det kommer bli då..”
– ”Men…” började jag. Men så insåg jag bara där och då och helt plötsligt att HAN HAR JU RÄTT.
Det är ju inte första gången vi pratar om det här som ni förstår.
Men det var första gången jag hörde det.
Sedan säger han lite försynt:
– ”Jag kan ju vara med om du vill?”
Tankarna snurrade och jag sa ett snabbt ”Ok!” och så gick jag med bestämda steg ut och sa att jag skulle ringa när jag var redo för det lilla, lilla steget 1.
En stund senare, efter både skrittmaskin och longering, satt jag upp för första gången på min egen uppfödning.
Det kändes inte alls märkvärdigt.
Det kändes nästan inte alls. Jag var nollställd.
Jag skrittade runt lite medan Fredo höll i linan. Chindra var lugn och lite andfådd efter longeringen.
Perfekt. Avslappnad.
Jag smackade lite och travade några steg. Prooo… bröt av… och så trav igen.
Sitsen och skänklarna slöt om så som jag föreställt mig att jag skulle rida henne.
Tankar om att ramla av var långt borta och frånsett en lite spänd känsla förstås så kändes det bra.
Jag var koncentrerad.
Efter hela aktiviteten uppsuttet som kanske tog 10 minuter totalt satt jag av och Chindra verkade snäll och nöjd och det vet jag en till som var: JAG! Me! Moi!
Coachen sa vid ett tillfälle någonting i stil med att
– ”De som vet vad rädsla är – och som trotsar den – de är de modiga”.
Så jag känner mig modig efter vad jag gjorde idag, även om jag inte tyckte det var något särskilt efteråt.
Det är många steg kvar och det får nog ta lite tid det här.
Vägen tillbaka – som den här kategorin passande nog heter i min blogg, den är lång den vägen…
Benet tog sin tid, övriga kroppen tog sin och nu ska knoppen också ha sin…
Men idag tog jag steg 1 med knoppen i alla fall…. 🙂
