Kanske en konstigt rubrik men jag har varit inne på det här tidigare. Jag ska berätta.
Nu är jag allt annat än en stor-uppfödare med mina 4 föl i bagaget men i samtliga fall med dessa föl har inget blivit som jag tänkt mig. Det jag främst menar med mitt kanske krassa tips är att från det att hästen är föl och fram till att den går att rida/tävla så finns det (för) många år för skador och därmed käppar i hjulet att uppstå innan man ens klivit in på sin första tävlingsbana med hästen.
Skador som visserligen kan hända vilken häst som helst i vilken ålder som helst. Men det är ändå lite mer speciellt när man föder upp en häst och all den väntan man lägger in i det projekt det ändå innebär att föda upp för att få till den där ”perfekta” hästen man haft förhoppningar om.
Kanske har jag haft extra otur med mina uppfödningar, kanske är det tvärtom så att en majoritet hästar faktiskt inte fungerar som tävlingshästar eller kräver en helt annan, och egentligen mycket mer avancerad träning än vad man gör eller känner till, för att hålla år efter år.
Chindra bara några månader gammal myser i hagen.
Av de 4 föl jag nämner och även hästar under 3 år inkluderade som jag köpt har ingen hittills fungerat 100%. Jag sålde alla egna uppfödningar rätt så tidigt utom Chaccindra som blivit kvar.
Av dessa dog en av dem knall fall i ett ridhus under en longering, 2 visade sig ha kissing spines och en fjärde visade en hälta redan som 1-2 åring som jag aldrig fick ett vettigt veterinärt svar på. Ingen av dessa hästar fungerade alltså fullt ut och i många fall går det ju inte att veta hur hållbar en avkomma kan bli eftersom det är lite svårt att röntga den innan den vuxit hyfsat klart.
Chindra installerad på kliniken. Man får säga att hon ändå är väldigt anpassningsbar när hon lugnt finner sig i nya ställen efter alla turer hit och dit.
I veckan som var åkte jag med Chaccindra för ett återbesök efter nästan 6 månaders vila. En vila som gjordes för att en mjukdelsskada misstänktes. Före besöket hade jag checkat hur läget verkade och det var ett väldans bockande i ena varvet och hur balanserat som helst i det andra. Inte helt bra alltså. Efter några dagars longering och sparkande i det där varvet så upphörde plötsligt allt och Chindra gick lugnt och fint i båda varven. Hon såg rätt fräsch ut tyckte jag och antog att hon själv fått loss något kroppsligt problem så som hästar faktiskt kan på egen hand.
På kliniken visade hon sig inte helt 100 hältmässigt men vid longering rätt ok så som jag trodde. Eftersom Chindra redan som 2-åring, faktiskt identiskt som sin mamma, visade en diffus hälta och eftersom hon under de här åren, fram till idag när hon är 7 år, har blivit behandlad mer än vad hon borde ha behövt så har jag länge misstänkt något annat problem än en mjukdelsskada. Då skulle ju den i så fall ha slagit rot för 5 år sedan och vad skulle 6 månaders vila då ge nu 5 år senare?
Röntgen av rygg pågår.
Något jag borde stått på mig om för länge sedan begärde jag nu. Röntgen av rygg. Veterinären tyckte också bakknän. Vi fick båda våra misstankar besannade. Förändringar på bakknän och tätt mellan två kotor. Bara så där så hade vi svaret många veterinär räkningar senare. Jag förstår ibland inte hur jag, som har så mycket ”skade-erfarenhet” hoppar över det här enkla steget att kolla om det finns något på röntgen FÖRST.
Bakknä problemen är hyfsat lindriga men borde som sagt inte finnas på en så ung och verkligen outnyttjad häst. Chindra har väl aldrig varit igång mer än några månader i taget, reds förvisso in som 3 åring men ”reds” aldrig ”på riktigt” förrän vid 5 års åldern – pga skadehistorik (lösa benbitar, div. sår och luftvägsproblem). Att tro att man själv är orsak till att en häst skadas är kanske i vissa fall relevanta men i detta är det sist på listan över tänkbara anledningar. Chindra har alltid haft svårt för sig och lyckats med det omöjliga. Hon är väl en sådan häst. Att hon växt oerhört ojämnt och fort och sett ut som en älg fram tills egentligen nu bidrar förstås till skelettets formning. Hur Chacco Blue ser ut innanför huden vet jag ju inte heller. Men jag vet hur mamma och mormors plåtar såg ut och dem var det inget fel på i alla fall.
Noggrant ultraljud på båda bakknän gav som tur var ingen indikering på något akut problem trots röntgenfynd.
Oavsett vilket är det nu så här det är. 7 års väntan för att konstatera detta. Och det är inte första gången som jag beskrev ovan. Men jag är inte besviken, jag är så van. Van att anpassa vardagen, ridningen, träningen och vad hästen bör ligga på för nivå pga skador som uppstått att detta bara är liksom ”normalt” för mig. Chindra har väl en 50/50 chans att fungera, det finns det som säger att hon kan fungera och även tvärtom beroende på hur det går när hon verkligen varit igång, tävlat och ansträngt sig så att säga.
Att en häst har kissing spines betyder ju numera ofta att den fortfarande går att rida om än anpassat träningsmässigt. Artros i bakknän i kombo med kissing spines är väl inte den kombo man önskar sig men som nuläget är mår Chindra rätt bra och rör sig förhållandevis väldigt bra. Den behandling som gjorts under detta år har tydligt gjort henne bättre all over så att säga. Nu återstår att se om ridning och träning, utan fler 6 månaders pauser, kan stärka henne på så vis att hon inte känner av sina problem.
Inne på klinikens fikarum finns det mycket gott!
Så, notes to self – köp en frisk och färdig häst – färdig att rida, tävla och njuta av – vänta inte och släng bort år av ett ryttarliv på föl och unghästar. Om vitsen är att man vill rida och tävla vill säga. Det hinner hända mycket medan ens häst vilar, man tappar gnistan, lusten, hoppet och man går vidare. Även om det är nog så fantastiskt med föl så är det inte lika fantastiskt när det inte ger det man hoppades på och 5 år försvann bara så där. Även om mina färdig-köpta hästar också får skador så är det ett annat utgångsläge med felfria plåtar och en rejäl besiktning som start.
Till den här storyn med Chindra hör en massa andra historier, min egen skada till exempel. Det finns en massa hinder som uppstått och det har inte bekommit mig så mycket att vänta på Chindra eftersom jag haft annat att tänka på och fler hästar under tiden. Det är bara ett märkligt fenomen att det är så svårt att ha eller få till en hållbar häst som fungerar.
Trots allt jag nu skriver och mina notes to self så är det ändå väldigt troligt att jag kommer skaffa fler föl så småningom 😉 och jag kommer hoppas likadant igen… ja, man är ju en obotlig optimist och naiv så det nästan är pinsamt ha ha.. Men med mer erfarenhet inbillar jag mig att jag kommer att göra smartare val och att det kommer att bli annorlunda att avla när man vet.
Chindra i behandlingsrummet på plats för behandling innan vi åkte hem.
Hon blir inte den första rygghästen jag rider och ska göra ett träningsupplägg för. Liksom tidigare sådana hästar jag haft och ridit så ska hon igång rätt så ordentligt redan från början. Mycket galopp arbete och ett enkelt ridsätt, lite ”hoppridning” kan man säga, lätt i sits och inte gräva ned rumpan i sadeln (ryggen).
Någon Msv dressyrklass är inte den första satsningen så att säga. Problem vid hoppning har inte märkts tidigare. Med sådana här hästar får man prova sig fram och se vad de tycker fungerar och vad de själva vill och inte vill göra. Det brukar visa sig.
Så, chindra som avelssto, för skadorna har inget med ärftlighet att göra, eller tävlingshäst.
Ja, det får vi se.
