Ja, en och annan ljusglimt är det i hästeriet men inte mycket just nu. Chindras ben har förvärrats och Activias snor vill inte ge med sig. Suck. Ph har jag ju redan kommenterat formen om och den enda som verkar vara på banan är då Hibbi. Alltid något.
Hade en helt fantastisk träning igår för Pelle med Hibbi. Jag var sååå omotiverad innan, har känt mig så senaste veckorna, blir så trött på att det är problem med hästarna på ett eller annat sätt hela tiden. Visst, det är otur och det är något man måste räkna med, men å andra sidan kunde det ju någon gång bli lite mer flyt en längre tid istället för dessa avbrott och så ska man tillbaka till form/kondition igen med dem och så tar det bara en sådan tid allting. Jag har ju redan haft min paus pga mitt ben, nu vill jag bara igång och så lämnar hästarna in istället. Skit. 🙁
Efter träningen med Pelle var jag i alla fall så glad, Hibbi kändes bättre än någonsin trots att hon tappat lite ork på två veckors vila på metacam, men det jag tyckte var felet innan metacamen är nu helt borta, hoppas det håller i sig! Hon var rund och fin i alla gångarter och riktigt sög på bettet och ville framåt så där lagom som hon kan vara när hon är nöjd och inte blir så springig/spänd. Kommer leva många dagar på denna känsla nu 😀
Ph går det ganska bra med nu då jag styrt om och bara rider ut henne, hon är jättepigg och glad och inte alls tittig eller spänd som hon ibland kan vara ute så hon vill verkligen kliva runt i skogen och travar gärna på vägen och undrar när vi ska galoppera? Härlig känsla när hästen också vill samma sak 🙂 Några tjejer i stallet har gjort en riktig kraftansträngning och rensat upp vår mer eller mindre igenväxta sig där vi tar oss ut på tur från gården, stenar och grenar är borta och stigen är frånsett lite blöt väldigt fin och lätt att ta sig fram på nu.
Vägen man kommer till efter stigen är superfin också, riktigt mjuk i mitten när det har regnat och perfekt att trava och galoppera på. Den är t o m bättre nu efter att kommunen varit där och avverkat och gjort om vägen som då fick stor kross till en början och till vår förskräckelse inte fungerade alls då, men nu är den mycket riktigt nedsliten och kvar på ytan är bara ett grövre grus som så småningom försvinner helt det med. Vägen blev bredare och mer ridvänlig så hit tar vi oss, jag och Ph, i princip dagligen. Hon går ju inte så mycket ännu, max 30 min och väldigt lätt ridning så det blir inte så långa pass.
Ser fram emot att rida ut Hibbi nu snart också, hon älskar också att vara i skogen och jag som ridit ut så lite sedan jag kom igång med ridningen igen känner mig riktigt upprymd av att komma ut i skogen istället för att hänga hemma på gården och rida. Solen skiner de flesta dagarna nu och allting annat känns som bortblåst medan man sitter där på hästryggen och myser.
Det är lätt att fastna i ett träsk av omotivation när det inte går att rida, och det är ju faktiskt inte bara själva saken i sig som är problemet utan det är också fysiken i det hela, jag menar förstås att kroppen mår bra av motion och rörelse, det gynnar hjärnan på alla vis. Efter en mysig tur eller efter träningen igår kan jag omöjligt komma på vad jag tyckte var stressigt eller ett problem före jag red? Jag är bara full av positiv energi och inte alls trött som jag kanske var innan. En av alla anledningar till att ha häst, att må bra själsligt för det bidrar de verkligen med, hästarna. Helst så länge det finns någon att rida då dock 😉 ha ha, att sköta dem, mata och mocka, släppa ut och in osv utan att få del av det roliga, rida och framförallt träna, är faktiskt inte lika kul, så är det bara.
Dagdrömmer allt oftare medan jag är ute och rider om den där galoppbanan man skulle ha, vägar att rida ut på finns ju, men att verkligen konditionsträna hemma på anläggningen är svårt om det inte är bra underlag på vägen eller i beteshagarna, då är det ju fantastiskt enkelt att få till det. Funderar ibland på om det går att få till någon enklare variant som man då får anpassa användningen av efter vädret. Hm.. kanske något att fundera över framöver!
Activia satt både jag och Jennifer upp på några dagar i början av veckan, hon verkade ok i näsan och hostade inte och hade inget snor. Pigg och glad var hon också och det kändes kul att äntligen komma igång igen, men så kom det en host, sedan kom det två och så var snoret tillbaka. Faan att denna luftvägsinflammation skulle ställa till allting. Känner mig stressad och faktiskt uttråkad av att inte komma igång med tävlingarna så som det var planerat, har ju sett fram emot det med alla hästarna. Nu är det bara Hibbi och det är ju bra nog förstås, men hade tyckt det varit roligt att kunna jobba vidare med Activia också under den här tiden som bara går till ”spillo” nu. Ger några doser till av sprayen och hoppas på att hon kan ridas fr o m måndag. Tack vare det sköna vädret får hästarna ha sina fönster öppna innan de får kvällsmat nu, Activia är mycket förtjust i att stå och spana ut från sin box! 🙂
Chindras ben ser det dessvärre sämre ut med. Förstås. Det överben som kunde ses på röntgen börjar nu också utforma sig på benet och det är rejält! Har inte haft någon häst med så pass stort överben tidigare. Varm är hon också och halt när hon svänger i hagen i trav. Jävla skit är det vad det är. Ska det inte gå att få ordning på detta nu??? Det såg ju bra ut innan men nu är det alltså en aktiv process i detta överben, därav värmen, och ett överben kan krångla länge innan processen stannar av. Det enda lilla hopp man kan ha om detta är att hennes ben försöker att läka den inre skadan och i allra bästa bästa fall klarar det på egen hand men det är inte troligt och tar förmodligen en hel livstid innan benet anser sig klart. Nästa vecka är återbesöket då hon ska kollas i halsen, vi får nog ta ett snack om benet då också.
Kanske borde jag börja se mig om efter lämplig hingst och betäcka i vår och bara strunta i hela grejen med att få igång henne och få henne till att bli en tävlingshäst. Hon har ju redan lyckats med alla skador man kan tänka sig och kostat mer i skador än vad hon kostat att köpa som 4 åring där hon är nu. Ett resonemang som i sig får mig att absolut inte vilja betäcka, vilket slöseri med tid och vänta in dessa avkommor som det hittills aldrig fungerat med 😉 Men å andra sidan är jag ju så naivt lagd att jag hela tiden tror att det kommer bli bättre nästa gång och att allting löser sig nog! Bättre att hålla sig till den inställningen förmodligen men det är trögt när situationer med skador på hästarna upprepar sig gång på gång, till slut är ju tron på att det ska fungera slut.
Att betäcka kan ju inte heller komma sämre i tid eller ekonomi än nu, hon missar alla championat och jag och Fredo vill ju lägga pengar på huset och flytten nu medan vi har ångan uppe. Flyttar vi in utan att åtgärda vissa saker kommer vi aldrig att göra det, så fungerar vi. Att ta tag i det ”om några år” kommer aldrig bli av, det gäller att göra en plan och genomföra den så gott det går ekonomiskt och göra allt man kan av egen maskin så att det blir ”klart”… Trött på alla tidigare projekt vi haft på gården i alla år, vill bara att allt ska bli klart nu så att det går att koncentrera sig och lägga tid på allt arbete som väntar i studion.
Kring tävlandet ser det förstås vingligt ut. Hibbi som är den enda stadiga just nu åker jag nästa söndag med på första tävlingen vilket förstås känns både roligt och rostigt för mig – så länge sedan jag var igång nu! Sedan har jag fler tävlingar med henne inplanerade framöver så det känns kul. Planerad debut för Activia i maj är frågan om det hinns med, Chindra är ju inte att tänka på och Phantasia borde komma igång till maj enligt planen tycker jag, men hon måste först ses över i form av kroppslig koll då något fortfarande spökar men jag kan bara inte förstå vad. Någon annan måste lösa det problemet.
Möbel manin fortsätter vid sidan om allting annat och vi har nu beställt både säng, soffa och fåtöljer. Vi har även lyckats besluta oss kring tapeter i sovrummet och nästa steg blir att bestämma golv till hallen i övervåningen. Ett steg i taget, en stunden jätteroligt och andra stunden jättetråkigt att engagera sig i huset. En fas som kommer att gå över vartefter tanken vänjer sig vid att vi ska lämna min nuvarande ”lägenhet” som jag själv tycker är så perfekt på alla sätt. Även om den ligger på gården så är den mitt första ”egna” hem.