Dagens ridtur med Hibbi gick betydligt bättre. Fick ett enkelt tips igår, ”lös problemet”…
Jaha? Hur då?!
Ja, alltså problem och problem men det som är handlar ju då om att ju mer Hibbi kickar bakut när jag rider, pga av att jag inte kan rida så bra i höger varv med mitt ben som då blir ytterskänkel, desto mer ökar jag på en känsla av att jag kanske inte borde rida henne ännu? Det blir ingen bra magkänsla om jag ska känna att jag tror att jag ska ramla av varje gång jag rider.
Det tråkiga i det hela att det är svårt att påverka hjärnan i detta, jag försöker blockera tankarna och förlita mig på rutinen som jag brukar, jag har alltid tänkt att ”inga problem, jag ramlar ju faktiskt aldrig av, jag har en bra och stadig sits” och så har det fungerat konstigt nog. Men det går ju inte nu. Jag har inte en bra sits just nu och jag har uppenbarligen ramlat av med dunder och BRAK ha ha 😀 så jag måste hitta nya sätt att lita på att jag inte ramlar av igen, i alla fall invaggas i tron om att jag inte ska göra det.
Hursomhelst så hade jag i alla fall Monica, en ny bekantskap, ute till hästarna igår då Chindra fick laser på sitt sår (som fortfarande ser ut att behöva opereras tyvärr) och Ph fick en laseromgång lite här och där på leder mm. Monica har bra idéer kring det mesta, vi diskuterade kring hur jag börjat känna sedan jag började rida Hibbi och hon utbrast efter en stund ”men lös problemet bara…!” Va? Hm… är det inte det jag gör genom att bara rida henne?
Jo, visst är det väl så, men hon menade att förändra något för att förändra Hibbis beteende och min känsla. Jag tänkte. Vad kan jag förändra… vad kan jag förändra. Så jag bestämde mig för att rida ute igår eftersom banan ändå var genomsur efter regnet och ridhuset inte så lockande dels för Hibbi gått där i veckan men även för att hon är mer spänd där. Ute fick jag då ett annat dilemma vilket är hästarna i de stora hagarna som gärna rusar med när man rider på vägen… men Hibbi har ju tidigare varit väldigt cool med sådant så jag chansade helt enkelt – allt för att rida RAKT FRAM istället för på banan och i höger varv som är det svåra, det var helt enkelt mitt sätt att lösa problemet, i alla fall igår.
Det funkade!!! Genom att göra det så enkelt så enkelt som att rida rakt fram istället för på banan försvann ju oliksidigheten från mig! Jag tog även ett ”snack” med Hibbi innan ha ha 😀 Förklarade ljudligt och tydligt kring mitt ben och hon stod väl och blinkade lite och tittade vid något tillfälle på mitt knä så jag nästan funderade på om hon lyssnade 😉 Jag bad henne i alla fall att sluta upp med bakutsparkarna och förklarade att jag inte kunde rida som jag brukar.
Några sparkar blev det inte igår och hon var tålmodig och gjorde snällt halt och stod still när jag behövde hämta krafter, hon är ju rätt pigg och på och rör sig som en giraff med steglängden känns det som, så jag behöver en och annan paus, både fysiskt och mentalt.
Det kändes också bättre efteråt än de andra gångerna, även Hibbi var nöjd och glad, öronen pekade framåt till skillnad från övriga gånger jag ridit, då har hon liksom varit lite moloken. Det gjorde inte saken sämre heller att jag red i härlig höstsol och kunde njuta resten av dagen över mitt framsteg.
Om någon inte förstår det jag skriver nu eller vad jag pysslar med nu så är det svårt att förklara exakt men Hibbi är en unghäst som är känslig men snäll men hon har svårt att förstå hjälperna rätt om de inte ges rätt, då blir hon stressad och så kommer dessa kickar som i sig inte är så farliga MEN hon kan bocka också även om hon bara gjort det ett fåtal gånger. Det räcker dock med att det finns i henne att kunna göra så för att göra mig betänksam när jag rider.
Ett steg i taget måste jag ta för att återfå mitt självförtroende i ridningen när det kommer till andra hästar än Phantasia. Jag trodde jag skulle vara lite tuffare eller mer som ”vanligt” i min ridkänsla än vad jag nu känner mig faktiskt. Men det är nog bra att bryta ned det hela i mindre beståndsdelar och lösa en i taget. Jag kom en bit på väg igår i alla fall! 🙂