Nu när Skrållan är i lösdriften är hon något seg om dagarna, men vänta bara det kommer komma igång snart, det är bara i början! I alla fall så tar jag tillfället i akt tänkte jag och rider ut henne själv, vilket inte är något man ser fram emot. Hela skogen är fylld med faror enligt Skrållan och hon är fullständigt övertygad om att hon kommer dö ungefär 2 gånger i minuten och reagerar då såklart därefter.
Väl på väg kommer vi precis förbi ridhuset, sedan är det upp på bakebenen och helt om och så får man stå där och traggla en stund och övertala henne, väldigt milt, minsta lilla irritation så eskalerar bara beteendet! Vända henne åt rätt håll ungefär 10 ggr och då kommer hon på att aha! det är någon på ryggen och inser att hon faktiskt inte är en vildhäst som måste fly med benen på ryggen i 180 km i timmen mot hemmet – numera ligghallen.
Med mycket tålamod och lugn, förvånade mig själv faktiskt 😉 kom vi till slut till vägens ände och Skrållans ”kallsvett” började torka, stackarn. Vad ska man göra, med en annan häst med är hon jättelugn och trygg men går liksom på radar och märker ingenting istället utan litar på att den andra hästen sköter om skogens faror så det ger liksom inget i hennes egen trygghet att rida så, hon måste lära sig att komma ut lite själv och mycket av hennes beteende i skogen är ju också en viss istadighet där hon får lov att växa upp lite nu.
På hemvägen var hon betydligt mer avslappnad och frustde och muttrade om vartannat, väl hemma var hon fortfarande flåsig och matt efter upplevelsen så det blev lite skritt på vägen för hand och sedan till hennes lycka en återförening med skimmelkompis Phantasia i hagen! Någonstans kan man ändå ana en viss nöjdhet hos henne efter bedriften 🙂
Ok, så efter det första vägguppet kom vi i alla fall 100 m innan nästa och så höll det på så här hela vägen genom skogen, jag skulle till grusvägen som ligger ganska nära gården och bara ta mig dit och hem tänkte jag till att börja med, det brukar ta ca 40 min totalt. Denna gång tog det 45 min bara genom skogen eftersom Skrållan är så här, rädd och osäker och redo att fly varje sekund!!
Lika barn leka bäst?
Imorn blir det lite lösgörande arbete på ridbanan så hon inte är helt slut inför tävlingen på tisdag, någon måtta får det vara på de ”ensamma” uteritterna, så där en gång i halvåret är lagom enligt Skrållan. Men jag smider planer för sommaren, ska bli intressant att se om det kommer ge sig så som det (efter 2 år) gjort med skottkärran i ridhuset 😉