Nu när jag har mitt ben att tänka på går det inte att göra så mycket av det arbete eller det roliga jag brukar göra om dagarna, på sommaren är det bland annat att vara ute i hagen med hästarna och mysa.
Nu blir det mest jobb i studion hela dagarna långa och ett otåligt väntande på att bli bättre.
En rad uppgifter som ska göras på gården väntar och vissa dagar känns det stressigt att det är så och att det faktiskt alltid finns en att-göra lista med företaget, gården och hästarna och framförallt att det liksom inte går att göra något av det nu.
Andra dagar känns allt fullständigt meningslöst, benet krånglar mer nu när jag ska gå mer och nivån ska ju stegras och bli till mer och mer rörelse och belastning vilket känns obekvämt och inte kul helt enkelt när det inte fungerar som jag vill. Men det finns ju också de bästa dagarna – de som känns liksom ”inget att göra åt och jag är lika glad ändå” så att säga 🙂
Jag har haft ganska mycket bra dagar ändå trots allt, det är mest nu när jag får göra mer avancerade övningar på sjukgymnastiken som jag märker av hur lite benet klarar i jämförelse med ett friskt ben, lätt att glömma när jag ”smyger” omkring hemma och tar det med ro. Hos sjukgymnasten, som jag var hos igår, får man ett raskt uppvaknande ifrån det.
För att sammanfatta lite vad som hänt sedan sist är det alltså så att jag går med en krycka nu, det tog två veckor från återbesöket att gå ”bekvämt” med en krycka. Jag går också en del utan kryckor men att kalla det ”gå” är kanske en överdrift. Jag tar mig fram i alla fall.
Tanken är att jag om ytterligare två veckor dvs totalt 12 veckor från operationen ska gå ”bekvämt” (?) utan kryckor, kunna stå på ett ben (alltså mitt brutna ben) i balans i 5 sekunder osv – alltså förhållandevis svåra övningar känns det som. När jag går har jag trott att jag använder musklerna automatiskt, så är det dock inte fick jag veta igår, nähä? Så nu ska jag då öva på att använda lårmuskeln när jag går vilket känns väldigt bakvänt eftersom jag trodde jag gjorde det?!
Ja, det går lite upp och ned med humöret, jag märker att det kommer ta mycket längre tid än jag trott med benet, bara för att det gick snabbt i början så betyder ju inte det att ska fortsätta göra det tydligen. Känns segt.
Som jag redan berättat går jag ju också i försäljningstankar med Skrållan och det känns tråkigt och vemodigt på alla sätt och ytterligare en sorts bearbetning som mina tankar gärna vandrar iväg till om dagarna och stör arbetskoncentrationen. Såklart önskar jag hela tiden att inget av detta hade hänt och att jag tävlat på som vanligt den här sommaren, lyckligt ovetandes om vad som kunnat hända, alla tre hästarna skulle ju tävla och det fanns så mycket planer och tävlingar att åka på i år. Även om tävlingarna i det stora hela är fullständigt ointressanta är det ovant att inte rida och kunna jobba med kroppen och vara ute hela dagarna i stallet nu när det är sommar, och sedan se fram emot träningarna till hösten.
Även om man inte ska tänka bakåt så är det ju samtidigt omöjligt att inte göra det ibland.
I vilket fall var jag i alla fall ute i hagen igår en stund med hästarna. De är alla lite skeptiska till mina kryckor vilket är bra så jag kan mota bort dem om de kommer för nära för flytta mig hinner jag ju aldrig göra.
Det känns så himla skönt att Hibbi är accepterad och till och med en i gänget nu, både Skrållan och Phantasia var ju inte alltför glada i henne till en början, speciellt Skrållan. Hon har väl inte riktigt fattat 100% tycke för Hibbi nu heller men denna sommar gör nog susen för dem ihop. Alla har förstått att Phantasia är ”nya Quramie” dvs drottning i flocken och de samsas beskedligt om vem som ska få vara med henne även om Hibbi står först i kön oftast 😉
Chindra vimsar mest omkring mellan alla som vanligt och är mycket klisugen hela tiden vilket ibland inte uppskattas då hon gärna avbryter en redan pågående klining mellan två andra 😉 ha ha
Här kommer lite bilder från igår!
