Imorse ringde klockan 04.30… då var det dags att gå upp. Jag som tyckte det var trögt att vända på dygnet för hästarnas fodringstider behöver väl inte ens nämna hur denna tid kändes.. Anledningen då till denna tidiga uppstigning var förstås för att jag redan igår fick en tid för Chindra att opereras idag, på kliniken i Sigtuna och med Stockholms köer på morgonen är det bara att ge sig iväg kl.6…
Jag behöver en stund att bara vakna när jag ska upp så där tidigt, jag liksom dåsar omkring här och letar kläder och ska göra någon macka att ta med, nog för att jag är morgonpigg eller snarare har mycket energi på morgonen när jag väl kommer upp ur sängen men inte klockan 5 på morgonen!
Hursomhelst gick det rätt bra att komma upp, det kändes ju lite spänt med dagens händelse, det är aldrig kul med operationer, dels risken med operationen i sig, man vet aldrig om hästen kommer levande därifrån igen och dels med de otroliga komplikationer som blev sist.
Chindra har som föl varit lite svår att få på lastbilen då hon blev rädd första gången hon skulle in, tack vare ångvälten Aquileya till mamma som liksom inte gjorde det hela bättre direkt. Igår morse när vi åkte till Hölö gick det väldigt smidigt, en morot och så traskade hon på direkt. På vägen hem igår var det inte lika lätt men hon gav sig rätt snabbt. Jag misstänkte att det kunde bli problem idag och det blev det – såklart.
Det är ju precis vad man önskar att stå kl.6 på morgonen, knappt ljust ens och fullt med frost (halt) på rampen, och lasta en envis 3 åring som är alldeles för ouppfostrad och dessutom låtsas att hon inte heller förstår alls. Suck.. 45 min tog det att få in henne och inte ens när Skrållan fick gå in före och agera sällskap hjälpte det särskilt mycket. Efter lite olika metoder var det ändå moroten som vann – igen! Denna gång för att Skrållan fick smaska morot så Chindra blev så sugen att hon liksom gick in av ren avundsjuka på moroten 😀 ha ha..
Natalie som först fick klättra omkring och skrapa is på bilen var sedan en riktig kämpe som klamrade sig fast vid linan och försökte hålla åbäket på plats med huvudet i rätt riktning in i bilen och jag tassade omkring lite runt om för att mana på, vid ett tillfälle fick jag kasta mig åt sidan, åter igen INTE bra för mitt ben. Kändes sådär. Kändes också rätt riskfyllt hela grejen eftersom Chindra är så ofantligt klumpig och liksom bara ångar på åt höger och vänster om rampen och skiter fullständigt i om jag eller något annat är i vägen.
Ja, ja, det gick ju till slut i alla fall och det var i vilket fall bra att Skrållan fick åka med för vi skulle nu hamna i den allra värsta morgontrafiken då tidsplanen sprack med lastnings tiden. Chindra var lite orolig till och från i bilen men åker ändå bra måste jag säga.
Väl framme och installerade i varsin box var det hyfsat lugnt i jämförelse när grållorna ska ut tillsammans och tävlar om vem som kan gnägga högst i både decibel och frekvensomfång.
Skrållan försökte få igång Chindra men hon var mest uppspelt över vart hon var och undersökte boxen. Kort därefter kom Dylan och vi pratade igenom problemet lite efter att han undersökt såret i boxen. Han förklarade det hela och vad som kunde hända osv på ett mycket bra sätt och efter att ha träffat honom ett par gånger vid tidigare tillfällen måste jag säga att han ger ett oerhört proffsigt intryck, extra plus för hans lugn och pedagogiska genomgång av det hela. Han har ju opererat Chindra tidigare (lösa benbitar) och även Skrållan (kissping spine) så jag känner mig trygg med honom som kirurg.
Han föreslog att vi skulle gå igenom ett nytt ultraljud. Bra tänkt. Tanken slog mig också innan att det kanske vore en idé även om jag inte trodde på att det skulle vara någon idé. Men det var det!!! 🙂
Han kunde inte se att det var någon direkt ”sak” kvar innanför det nu nästan läkta såret. Visst, det fanns en massa nybildad ärrvävnad och vätska här och där men inget som tydde på att det var akut att utföra operationen. Oj vilken LÄTTNAD jag kände!!!
Även om det inte är över är det över just nu så att säga. I 4 veckor ska Chindra få gå innan vi tittar på såret igen, under den tiden kan hon få behandling med laser på såret, masseras omkring den bula som bildats på utsidan av benet och kanske något back on track skydd. Lite motion skadar inte heller!
Med en hel del tur kan detta kanske självläka trodde Dylan. Jag vet inte om jag vågar hoppas på det men det gör jag verkligen, försöker hoppas! Lite tur vore välkommet!! 🙂
Om det däremot inte läker som det ska inne i benet kommer det på nytt bildas ett sår som liksom öppnar sig ständigt, stänger sig, öppnar sig igen osv, det läker alltså inte som det ska och DÅ måste det opereras. Men nu börjar jag här och får se hur det går.
Chindra gick inte heller frivilligt in i bilen på vägen hem, Skrållan gnäggade upprört inne från sin plats i bilen men Chindra som liksom var lite avtrubbad efter sederingen stod mest och blinkade utanför och inte ville hon ha godis heller. Vi lyckades väcka henne till liv och med lite tur gick hon på efter en hyfsat kort stund.
Det största problemet är att hon vill backa ut innan hon ens kommit in och eftersom Skrållan måste in först står då Chindra ytterst där det inte finns så mycket plats att vända på, men med rätt teknik går det, det gäller att öva mer och att hon får åka mer. Lite mer mognad och uppfostran skulle ju inte skada heller 😉
Har precis varit ute och nattat hästarna, Natalie är inte hemma på några dagar annars har jag morgon och hon kväll, men det var riktigt mysigt att gå ut en stund på kvällen. Jag fick nämligen ingenting gjort idag då jag slocknade som en stock i soffan på eftermiddagen efter att tafatt ha gjort klart lite måsten och med min morgon på det och all oro kring operationen kände jag mig helt slut. Piggnade i alla fall till framåt kvällen och fick lite gjort då istället. Chindra och Skrållan var så nöjda i ligghallen och intog direkt varsin ståendes sovposition när det var ströat och klart för kvällen, kort efter jag gått lägger de sig ofta båda två.
Själv ska jag snart sova gott också, visserligen ska jag upp tidigt imorn men kan andas ut lite nu i alla fall.