Hade jag skrivit det här inlägget igår hade det varit ett väldigt sorgligt inlägg. Nu föll det sig så att jag hade fullt upp igår när Skrållan åkte och fick sova på saken så det känns lite bättre idag.
För att ta det hela från början.
Att köpa en oinriden häst är väldigt enkelt, det är bara att se på modellen, pussa den på mulen och tycka att den är söt och näpen, rätt stam och gärna hyfsade rörelser så är man fast. Och så ett sto förstås.
Det var ungefär så det gick till när jag fick köpa Skrållan från Tina i Hudiksvall. Hon var dock också frånsett ovan nämnda kriterier för en 2 åring precis det jag sökte då, ett komplement till mina dåvarande hästar, en häst att växa vidare med så småningom.
Att hon var e. Cardento var ett stort plus då jag letat efter en sådan avkomma då ett tag.
Jag fattade tycke för henne direkt när jag träffade henne och det växte för varje dag när hon väl kommit hem hit. Jag kunde stå och bara betrakta henne i hagen och mysa av tanken att det var MIN häst som var så fin och snäll och duktig.
Som 3 och 4 åring motsvarade hon alla mina förväntningar och mer därtill, hon var en ferrari att tävla med, vilken häst! Jag var så fäst vid henne att det nästan var obehagligt.
En törn i det hela blev det när hon 2012 blev tvungen att opereras för kissing spines. Då hade hon redan vilat under sommaren 2012 och sammantaget med det och operationen tog det över ett år innan jag omkring februari 2013 kunde komma upp på hennes rygg igen.
Det hela såg ut att gå vägen ända tills den 14 april.
Då ramlade jag av och resten har jag ju skrivit så mycket om redan. Jag förlorade mycket som jag kände för Skrållan då även om det nu så här ett tag efter har kommit tillbaka mycket också.
Det tog lång tid att komma över känslan att det hade hänt, Skrållan har många spända sidor och har svårt att slappna av, men jag tyckte innan det hela hände att jag hittat rätt knappar och hade aldrig varit på väg att ramla av innan trots hennes ibland minst sagt yviga rörelser och kastningar, bockningar och stegringar etc etc. Jag blev liksom besviken på HENNE för att jag hade ramlat av, och besviken på MIG för att jag hade ramlat av. Ett totalt misslyckande alltså.
Men det var ju ingens fel. Jag hade bara otrolig otur.
En lång tid har passerat av ångest, glädje, dåligt samvete, hopp, rädsla, mod, beslutsamhet och total obeslutsamhet sedan dess. Tanken om att sälja kom i ett rätt tidigt stadium. Tanken att rida henne igen kändes i början nästan uteslutet men har efter hand som jag blivit bättre återgått till att bli mer logiskt och känts närmare och närmare så som jag kände innan dvs att hon är speciell men att det kan fungera. Skrållan har också mognat mycket det senaste halvåret.
Min osäkerhet över att rida med benet försvann mer och mer för varje dag jag red sedan i somras och hade Skrållan varit kvar hade jag sett mig själv rida henne sommaren 2014 igen, då förhoppningsvis helt återställd i benet. Att vara helt återställd eller så gott som var ett måste för att jag skulle fungera med en sådan typ av häst som Skrållan.
Redan i somras kontaktade jag för första gången Tina, Skrållans förra ägare, och frågade om hon kanske ville köpa tillbaka Skrållan, det ville hon gärna men av olika anledningar blev det inte av då. Jag annonserade lite till o från under sommaren/hösten men det kändes aldrig rätt med någon intressent. Skrållan togs väl omhand under tiden ridmässigt av Gullan, Tessan och Sara som turades om att rida. Jag övervägde att behålla Skrållan och se tiden an vad som skulle ske, under tiden tävlade Gullan och Tessan henne flitigt och vi kunde konstatera att Skrållans hållbarhet verkade bra och hennes form blev bara bättre för varje dag.
Vårt team kring hästarna som pågått sedan i våras efter min olycka har varit ovärderligt, alla hästarna har fått sitt tack vare er <3 men någonstans i detta började jag ändå känna att det här går inte…
Det är ju jag som ska rida, jag kan inte hålla andra med hästar som jag betalar för och ska sköta nästan årets alla dagar. I alla fall inte om jag inte kan se en hållbar framtid med den hästen där jag är med.
Bollen var i rullning igen. Jag kontaktade på nytt Tina för några veckor sedan och hörde mig för om intresset kvarstod, det gjorde det. Tina kom och provred och ville förstås gärna köpa tillbaka Skrållan som hon då ägde före mig, jag skulle tro att Tina redan sedan dess velat köpa tillbaka Skrållan eftersom försäljningen till mig skedde av andra anledningar än att hon inte ville ha henne. Därför känns det så väldigt bra att det blev så här, även om det samtidigt är oerhört sorgligt och tomt efter Skrållan här hemma nu, hon åkte igår, så har jag tagit rätt beslut även om det kanske tar ett tag att känna det också. Hjärnan vet det redan.
Bara en sådan sak som att Phantasia och de andra kommer sakna henne och hon dem får mig att känna dåligt samvete och som om jag sviker Skrållan som säljer henne 🙁
Jag hoppas såklart att hon och de andra hästarna inte tänker så utan att de är nöjda med hur de får det ändå i sin ”nya” miljö utan de vanliga rutinerna och kompisarna… men uttrycket ”grållorna” kommer vi sorgligt nog inte kunna använda på ett tag om ingen annan skimmel dyker upp ha ha 😉
De var ett härligt par tillsammans, Ph och Skrållan, ”Grållorna”, väldigt förtjusta i varandra och ett riktigt team! Här på bilden efter ett lösgalopps-pass i ridhuset under Skrållan rehab vintern 2012.
Det finns också fler anledningar till att Skrållan fick säljas, hon har ju haft vissa skador som kan komma att sätta käppar i hjulet om hon ska upp på någon nivå hoppmässigt, att hon håller som ridhäst är jag övertygad om men till vilken nivå?
Jag har inte ägnat så mycket funderingar kring hennes skador i detta, det är en del av det, men den främsta anledningen är ändå att jag just nu och på oviss framtid inte vet om jag klarar att rida en häst jag riskerar att inte sitta kvar på eftersom mitt ”handikapp” ger mig betydligt sämre förutsättningar om det händer igen.
Det och att hon i sig är en häst som är ”spooky” och nervig går inte ihop. Man kan ramla av alla hästar på ett eller annat sätt men med henne VET jag att gör hon så igen som hon gjorde då sitter jag inte kvar.
Vad bryter jag gång nummer två? Dör jag?
Låter ju inte klokt när man skriver så, det är förstås bara tankar som slagit mig någon gång så där.
Förstås tänker jag ju inte på sådant så ofta nu längre, det gjorde jag i början eftersom jag fick en chock att det överhuvudtaget kunde hända och hände, men ju mer jag rider återgår jag till mitt normala jag vilket betyder att jag inte funderar på om jag ska ramla av, snarare på om jag ska rida i förvänd galopp nästa långsida eller inte.
Andra anledningar är också att jag den senaste tiden, oavsett olyckan, tvivlat på om jag ens trivs med en sådan häst som inte är avslappnad på det sättet, som man inte kan sitta på barbacka på under en uteritt i total snöstorm eller möta en älg utan att hästen ens vänder på örat eller att skritta lugnt och på lång tygel förbi en hage med hästar som flänger förbi i vild galopp utan att hästen bryr sig. DET är ett stabilt temperament! Det vill jag ha!
Med rädda hästar är det lätt hänt att själv bli återhållsam och mer koncentrera sig på att bli snabb i sina reaktioner för att man måste vaka på vad hästen ska hitta på, kommer hon titta på den där infångaren, blomdekorationen eller vad det nu kan vara istället för att bara gå in och chefa på banan och fokusera på hindren. Nu överdriver jag förstås, Skrållan är ju en super cool häst i många situationer och faktiskt väldigt bra på tävlingsbanan trots hennes harighet i andra situationer, men detta finns hos henne lite för ofta vilket gett mig de funderingar om hon verkligen hade varit rätt häst för mig att satsa vidare på? Nu kommer jag ju inte att veta det heller, jag tog beslutet om att sälja henne nästan övervägande för att Tina dök upp i bilden helt enkelt, för att jag visste att hon får det bra hos Tina och att Tina tycker så mycket om henne.
Frånsett min frågeställning kring om det var rätt häst för mig så finns ju ytterligare ett faktum med i bilden, jag har 3 HÄSTAR TILL kvar hemma, även om det för mig anses lite då jag fått en vana att ha minst 4 hästar de senaste åren så är 3 hästar ändå 3 hästar! Mockning, ridning, kostnader osv.
Att rida 3 hästar om dagen är mycket om man vill syssla med annat än hästar också. Varje häst ska ha sin tid och omtanke och det är svårt att lägga 100% fokus på varje häst, även om man tror och anser att man gör det så märker man nu när en efter en (både Quramie och Skrållan har ju sålts i år) faller bort att Chindra helt plötsligt också är MIN häst. Vart har hon varit i 3 år??? Jo, i lösdriften och smugit omkring som någon slags skugga, mest ätit och sett unghäst trött ut, växt så det knakat och fått diverse höga veterinära utgifter längs vägen till idag.
Nu helt plötsligt står hon där, snart 4 år, redo att ta sig an uppgiften som en då 4:e tävlingshäst om Skrållan varit kvar. Nästa år väntar dessutom det roliga 4 årschampionat för henne förhoppningsvis! 🙂
3 hästar är mycket men 4 det är alldeles för mycket! I alla fall om den 4:e är en Skrållan som man måste vara alert med på ett annat sätt. Chindra är ju 3 år och väldigt grön, hon kommer också att ha rollen ”var alert som ryttare” ett tag framöver. Två av den sorten känns övermäktigt.
Självklart är det ju så också att har man 4 hästar som alla är toppen till 100% så tänker man inte så här, dessa tankar kommer ju av att något inte känns helt bra. Det räcker att äga EN häst som inte är rätt för en så kommer funderingarna över hur man ska göra, och sälja vill man ju aldrig.. men det måste man kanske….
Likadant åt andra hållet, det går nog att ha rätt många hästar så länge det är ”rätt” hästar.
Min hjärna har manat på försäljningstankarna och mitt hjärta har bromsat. Hon är ju fantastisk Skrållan, så mysig häst och så snäll att hantera, som en hund. Åker snällt och fint i bilen och älskar uppmärksamhet och gos, jag kommer sakna den sidan hos henne mycket. Och jag kommer framförallt sakna hennes ferrari egenskaper som hopphäst, vilka språng och vilken härlig inställning, tävlingsmässigt tror jag vi var en otroligt bra match, det kändes så, hon hade i princip alla egenskaper jag ville ha hos en hopphäst, snabb, kvick och älskade att tävla! Hon var verkligen medveten om att hon var bra och det är skönt med sådana hästar!
Hon har också alltid varit positiv att jobba i allt övrigt och inget ont finns i henne, hon är bara lite skrajsen och kanske fjantig vissa gånger till och med 😉 men hon är alltid beredd på att lejon finns bakom knuten 😀
Så nu är hon alltså såld! 🙁 Skrållan <3
Jag vet inte riktigt vad jag känner exakt just nu, allt och ingenting, ilska och sorg, besvikenhet över det som varit och hopp om det som ska komma, misslyckad och samtidigt revansch sugen. En form av ”frihet” i kombination av vemodighet av att avsluta ett häst ”kapitel” jag liksom inte kände att jag ens påbörjat eller fick chansen med, jag fick göra jobbet, 3 årstest, 4 årschampionat, utbildning, operation, rehabilitering i evigheter och slitas mellan hopp och förtvivlan om Skrållan skulle komma tillbaka som tävlingshäst för att sedan få igång henne, smida nya planer för att kort därefter förlora ”allt” när jag ramlade av 🙁
Jag såg när jag köpte henne som 2 åring att det skulle bli en ”fin växt av fröet” men det blev liksom aldrig någon skördetid. Ja, jag känner nog ALLT på samma gång…
Precis hemkommen från 3 årstestet 2010 med ett hoppdiplom som resultat!
Men mitt i allting så är jag också så oerhört glad och tacksam för både Skrållan och Tinas skull faktiskt! Det känns så bra att ännu en gång få sälja en häst till ett bra hem, jag har haft mycket tur med detta och tog tillfället när det kom även denna gång. Tina är så lycklig över möjligheten att få köpa tillbaka henne att jag nästan känner mig rörd för hennes skull också <3
Jag är också stolt över mig själv som tagit detta svåra beslut trots att jag inte kände mig redo (men när gör man det?!) och hade planerat att vänta med försäljningen tills jag var återställd, men nu blev det inte så, det blir inte alltid som man tänkt sig 😉
Skrållan var så fin i nytt fint täcke, grimma, lindor och boots när hon skulle åka och som vanligt klev hon på bilen direkt och där inne väntade gott hö för hemresan och väl hemma hade hon installerat sig snabbt i det lite större stallet där hon ska bo i Hudiksvall och i närheten av där jag från början köpte henne. Hon har fått massor med nya kompisar och jag önskar verkligen dem båda stort lycka till och hoppas att Tina och Skrållan som nytt team blir en perfect match 🙂
Skrållan ska strax gå på bilen och åka mot sitt nya hem!
Ja, så hur går man vidare?
Jag har nog redan bearbetat där här rätt mycket, både medvetet och omedvetet, idag känns allt mycket bättre än igår och jag brukar oftast ha lätt för att gå vidare och se framåt när beslutet väl är taget och allt är klart och genomfört och hästen har åkt.
Jag gläds mer än vad jag förväntat mig åt att Chindra är nästa projekt att ta tag i, ridningen med Tessan går verkligen jättebra och Chindra är så cool och duktig, en helt annan typ av häst än Skrållan då hon verkar väldigt orädd, men hon är samtidigt tuff så det finns nog bus i henne 😉
Jag gläds också över Phantasia, min ”ständiga” och lojala tävlingspartner, och Hibbi som det finns en förhoppningsvis lång och bra framtid med – En härlig trio med andra ord som alla tre numera får bo i stallet eftersom Chindra annars blev själv i lösdriften.
Chindra finner sig väl tillrätta i sin nya ”säng”, kanske skönt att ha egen lägenhet ett tag? 😉
Det ekar tomt där inne i ligghallen även om hästarna går i den hagen på dagen. Stundtals sedan igår känns det tungt och tomt men så skuttar Chindra fram och tjongar till en med sitt huvud, hon är inte den smidigaste, och så blir jag påmind om att jag faktiskt har en ”ny” häst redan ståendes här hemma och även om jag kommer sakna Skrållan massor <3 och länge <3 så är det dags att gå vidare mot nya mål! 🙂
