Tänk att det snart är dax att rida igen! Känns som om det var igår samtidigt som det var väldigt länge sedan! Jag är mycket nyfiken på hur det kommer kännas?! Har verkligen ingen aning men gissar att det kommer gå rätt bra att bara skritta?? Det återstår att se, på fredag senast tänkt jag mig min premiär tur!
Söndag den 14 april ramlade jag av, bröt knäleden och opererades torsdagen följande vecka, sedan dess har det nu gått snart exakt 12 veckor dvs 3 månader, närmare bestämt på torsdag!
Under den tiden har det gått mest framåt och ibland väldigt fort med allt kring benet, det som verkar ta längst tid och ge långsammare resultat är dagsläget med att komma tillbaka till allt normalt.
Minns knappt att detta hänt nu? På bilden samma dag som jag kom till akuten och blev gipsad i väntan på operation…
I början väl hemma igen var jag ju nöjd med så småningom få ta av ortosen, kunna duscha, ta mig till köket och göra frukost själv osv. Nu vill jag kunna rida, stängsla staket och göra allt som vanligt men det går ju inte alls ännu, inte på det vanliga sättet i alla fall. Det känns som om det kommer ta en väldig tid att få tillbaka den riktiga styrkan och möjligheten att lita fullt på att benet klarar saker.
Jag har inte varit orolig över att prova saker med benet alls under den här tiden mer än de första två veckorna som var helt fasansfulla men sedan har jag vartefter tiden gått märkt att det mest fungerar om man bara provar och tar det försiktigt. Här lite sladdning i ridhuset, benet fick jag lyfta upp och hålla o luften för att undvika allt skumpande i Avanten!
Först satt jag i rullstol för minsta lilla, sedan blev det ganska snabbt kryckor vilket jag numera är en mästare på om jag får säga det själv ha ha 😀 Till och med kryckorna kändes besynnerligt svåra att hantera i början och allting var bara så vingligt!
Jag minns inte exakt när jag började markeringså, men det var omkring mitten på maj dvs en månad efter operationen, då såg det ut så här:
Inte särskilt smidigt! Någon gång när 6-8 veckor passerade kunde jag släppa den ena kryckan för att nu sedan ca 3 veckor tillbaka gå utan även den kryckan även om den oftast är med som ”stöd” och avlastning, man orkar ju ingenting numer och måste sätta sig och vila hela tiden!! 😉 Men vilken känsla det var att ta de första stegen och inse att jag går igen!!!
Jag är ju definitivt ”halt” fortfarande och kommer så vara ett bra tag skulle jag tro. Flera tycker förstås att det är riskfyllt att jag nu snart ska rida igen, en del av mig tycker också det. Läkarna har tyckt olika, allt ifrån att det är ”svårt att säga” (deras absoluta favorit uttryck!) till att det ”inte lämpligt” ännu till att det absolut ska börja ske nu. Öh? Väldigt olika alltså.
Men sammanfattningsvis är det ändå så att benet måste tränas för att bli starkare och jag vill helt enkelt se nu om ”ridningen” kan fungera som en kompletterande rehab, hur det känns och om det ger något positivt eller negativt för läkningen.
Ovan bild från de första veckorna med sjukgymnastik…
Sjukgymnastiken har jag gjort väldigt bra till en början men de senaste veckorna, sedan jag började gå, har det verkligen trappats ned… inte bra! Men, det känns liksom klart nu och det enda som kvarstår är väl att ”gå” vidare så att säga? 😉 Så enkelt är det ju inte, jag måste fortsätta med träningen, cykla och spänna-lårmuskel-övningar varje dag och till nästa gång hos sjukgymnasten ska jag faktiskt kunna gå i trappor utan kryckor eller annan avlastning. Det är min läxa och det blir en svår uppgift!
Läkarna som tycker ATT jag ska rida säger att det är en kalkylerad risk likväl som att bara gå och kanske då snubbla eller ramla på plan mark eller köra bil eller MC eller vad man nu vill göra med sitt brutna ben. Med den inställningen som bakgrund ska jag nu ge mig på detta med ridningen men med högt säkerhetstänk och så stor försiktighet som det går. Phantasia är självskriven häst i sammanhanget och ska bära runt lite på mig nu ett tag för åka häst är väl allt jag kan göra antar jag? 😉
Hibbi som är pigg och guppig att rida får tyvärr vänta ett tag med mig som pilot och Skrållan är det ju inte tal om förstås och inte heller Chindra som är ännu värre med busigheter… 😉
Undrar när man tävlar och hoppar så där igen som på bilden…? Är avundsjuk på mitt ”gamla” knä som inte innehåller 14 skruvar och 2 gigantiska plattor på 15 cm vardera. Här är förresten coola röntgenbilder som jag nyligen fått hemskickat:
Detta är alltså den ”bit” av skelettet som satt löst, vidare kan man se på samtliga typ 200 bilder jag fått att underbenet var sprucket ”runt om” lite som ett äggskal liksom 😉 Detta är en s k kompressionsfraktur, lårbenet har alltså tryckt till så hårt på underbenet i fallet från Skrållan och ned på ett ben (med flera gånger min egen kroppsvikt) att det spruckit och sjunkit ned ifrån sin position. Även ledytor, brosk och annat gott och blandat mellan lårben och underben blev ju såklart helt krossat också. Knäskålen är dock inte skadad alls. Alltid nåt 😉
Det finns förstås en hög risk att jag kommer få framtida problem av knäet pga skadan och att skelettet inte kan läka fullt ut igen och pålagringar bildas och ledproblem uppstår, men läkarna tyckte att läkningen var förvånansvärt bra när jag var där och gjorde mitt sista återbesök med röntgen som görs vid 8 veckor. Jag har själv begärt ytterligare en röntgen vid 6 månader som är den tidsperiod det tar innan det går att säga något ytterligare om skadan.
Jag tänker inte så ofta på det som hände, jag har liksom glömt det och kan inte hur mycket jag än försöker återspela det i huvudet eller känna det jag kände då när benet ”gick av”, det är så fantastiskt att kroppen har den här funktionen i sig självt. Det och min motivation till att komma vidare och framåt hjälper ju till väldigt mycket förstås i läkrocessen, även om det just nu också känns som att det är lång väg kvar och inte händer så mycket från dag till dag. Kanske Phantasia kan hjälpa mig vidare nu? <3
