Det var verkligen länge sedan jag skrev något i den här kategorin ”vägen tillbaka”, det är ju inte klokt när jag tänker på det, att jag inte uppdaterat något här, för det händer ju ständigt något nytt med benet, men samtidigt betyder ju det också att benet mår bra förstås 🙂 När något flyter på bra brukar det oftast inte finnas så mycket att säga om det, det är ju mer när det är tvärtom… 😉
Att det snart, den 14 april, gått ett år sedan jag ramlade av känns ju inte klokt! Hur kan det ha gått så fort och samtidigt kännas som om det var så länge sedan det hände?
Sist jag skrev var när Skrållan såldes och huruvida det hade att göra med mitt ben. Jag saknar Skrållan väldigt mycket, det går lite upp och ned såklart, men jag tänker väldigt ofta på henne och de bra saker jag gillade hos henne. Att jag ramlade av henne tänker jag konstigt nog lite mindre på ju mer tiden går, och överhuvudtaget tänker jag inte så ofta på själva avramlingen i sig utan kanske mer på att vara försiktig vilket retar mig ibland då jag tycker att det hindrar mig i många situationer men det är väl svårt att undvika den tanken antar jag.
Att förra året innebar förändringar som jag inte ville uppleva, att bryta benet och ”tvingas” sälja en häst för man inte vet eller känner att det inte kommer fungera att fortsätta, tenderar till att ge mer tankar tillbaka än själva skadan, det är väl för att skadan läker väldigt bra så jag har plats över för att fundera över varför allt blev som det blev istället och också sakna Skrållan.
Självklart ”vill” jag ju minnas bara de bra sakerna och stryker gärna ett streck över själva incidenten och att hon på sätt och vis skulle vara orsaken till att det hände, det är klart att hon inte är det till 100%, jag satt väl inte kvar tillräckligt bra i sadeln och hade förstås en massa otur i min landning osv osv men på något vis hör hon ju till min skada vilket får mig att tänka på henne ofta och undra över allt och faktiskt tycka och känna att det känns så tråkigt att det blev som det blev helt enkelt. Det verkar ta tid att komma över just detta.
Över till själva benet då. Det har hela tiden sedan jag började rida och gå igen blivit en förbättring, men det har gått förhållandevis långsamt. Till en början, de tre första månaderna, gick det så snabbt allting att jag trodde jag skulle vara så återställd som jag kunde bli vid det här laget men det är jag ju inte!
Återställd alltså.
Jag tror jag kan bli mycket bättre än nu dessutom och ganska mycket fungerar ju rätt bra även nu. Jag går självklart helt utan problem, det var ju ett tag sedan det fungerade 😉 och jag har i princip aldrig några känningar i knäet mer än om jag gör någon speciell rörelse, halkar till eller råkar springa till lite på benet för springa det kan jag inte! Det ska jag inte heller göra ännu på ett tag enligt läkarna så jag har inte övat på det och för tillfället känns det faktiskt rätt otroligt att det ens ska gå men jag tror ändå det 🙂
Att gå fort är inga problem men försöker jag småspringa är det på ett väldigt linkande vis jag tar mig fram. Jag har gjort ett stort framsteg faktiskt i veckan som var – jag kan gå hyfsat nedför trapporna hemma! Helt plötsligt bara insåg jag att kanske inte behövde gå så där försiktigt i trappan längre och beslutade mig för att med lite fart gå nedför som jag brukar och det fungerade!! Blev väldigt glad! Hade förstås en hand längs med ledstången ifall att..
En annan positiv sak som skett är att vaden som svullnat till och från efter ansträngning verkar ha gått ned lite i omkrets nu och stannar så i de flesta lägen.
Visst tjocknar det fortfarande till om jag sitter en hel dag i studion eller har ridit ordentligt någon dag men annars är det hyfsat smalt där vilket jag till min stora glädje upptäckte speciellt när jag fick på mig mina nya stövlar jag köpte förra året och som bara legat hemma i väntan på beslut om försäljning eller inte – så de ska jag inte sälja nu!! 🙂
Däremot satt de väl inte direkt skönt på vänstervaden utan jag fick nog igen dem mer på vilja 😉
Men det gick ju i alla fall och jag tror stenhårt på att det kommer gå att använda dem bara lite längre fram nu.
Den platta jag har på utsidan av knäet och vaden är väl inte direkt besvärlig men inte heller så snyggt med den där hårda knölen där, upptäckte precis nyligen att jag måste ha en skruv eller liknande även på insidan för jag får nämligen skavsår där jag hoppar och har fått det nu flera gånger så till slut kom jag på att det måste vara därför, är nog lite sen där i tanken tror jag ha ha 😀
Borde ju kunnat räkna ut det tycker jag eftersom jag inte brukar få sådana sår efter ridningen. Men det är alltså bara vid hoppning och i själva landningen som detta sker. Blir blåsor och sedan sår, inte så skönt, men nu har jag förberett mig före dessa gånger med träningen att jag lägger dit en bit bomull under byxorna så får jag lite dämpning där och vips så är problemet löst! 🙂
I just landningen efter hinder känner jag av ett obehag i knäet och en svaghet i låret så det är väl mitt största problem just nu och jag borde verkligen ta tag i att träna min lårmuskel. Ska vara helt ärlig och säga det att jag tränar INGENTING för att bli starkare mer än att jag rider. Skitdåligt, jag vet… men jag är för lat för att ta tag i det och jag kan ju gå och så… det räcker väl eller?!? 😉
Det är mycket man ”borde” så jag får väl se om motivationen kommer med detta, kanske blir det mer motiverat när tävlingarna drar igång, då blir det väl betydligt mer påtagligt om jag inte kommer kunna rida på ordentligt så då kanske motivationen kommer? 🙂
Har odlat lite vinterpäls på benen nu när det varit kallt ha ha 😀 så kanske inte de snyggaste bilderna som kommer här nu men det bjuder jag på 😀 Vill ju ändå visa hur det verkligen ser ut utan retusch eller fix 😉
Ärr på respektive knä (vä bild) och insida på vaden (hö bild)
Ärret på knäet är hyfsat ok utseendemässigt medan det längs vaden är bredare och mer ”rött” så det syns mer uppelever jag.
Jag störs inte av dessa direkt och hoppas kunna gå barbent i sommar utan att få några problem med solen och ärren?? Jag har inte läst på hur det fungerar med detta, alla har bara sagt att man ska vara försiktig med solen och ärr, vet inte hur länge man ska vara det bara.
Skillnaden då mellan benen, var i ett omklädningsrum i en affär igår och passade på att både studera benen en lång stund och sedan ta en spegelbild som jag nu vänt åt rätt håll så det inte bli förvirring vilket ben som är vad ha ha… så kan jag ju visa lite mer hur det ser ut:
Röd pil visar själva knölen på utsidan av knäet som är ena plattan, den står ut rätt mycket även om bilden kanske inte visar detta så tydligt.
Blå pil visar att vaden är mer jämntjock än den andra, alltså den ”svullnad” som fortfarande finns och som gör att jag inte riktigt ännu kan tycka att mina nya stövlar är så sköna… 😉
Grön pil, där saknas det lårmuskler kan jag lova, helt slappt och dallrigt! Höger benet är mer ”runt” där kan man se.
Såret på knäet är alltså mitt skavsår som är hyfsat utläkt nu från föregående vecka och detta kommer då av någon metall som sitter på insidan, platta eller skruv eller vad det nu kan vara?
Hela vänster vad upp till och med knäet är lite tjockare än det högra generellt. Men det är mest vid ridstövel-läge som detta märks av, jag köpte ju ett par nya billiga och temporära stövlar som jag ridit med hela hösten och vintern och de har verkligen gjort ridningen bekvämare. Plattan vid knäet tar ju upp lite plats i stövlarna också precis där man ska knäppa igen dem när dragkedjan är uppdragen så det kommer väl bli en pina förstås att rida in de nya stövlarna så småningom…
Hm.. vad mer kan jag berätta….
Att böja benet, det går rätt bra, tycker jag kan knyckla ihop det nästan lika mycket som det andra även om det inte heller är helt bekvämt. Det känns som om något tar emot (platta eller skruv kanske) när jag böjer det så mycket jag bara kan.
Kan stå på knä på golvet men det är inte heller supernice, kan knaka lite konstigt där inne då så jag står inte gärna på knä helt enkelt.
Vaden är fortfarande inte helt uttänjd, detta märks ju förstås när jag ska trampa ned i stigbygeln eftersom det känts så oerhört ojämnt att rida, jag startade ju upp med min ridning i juli, 3 månader efter skadan inträffade, och red då på hål nr 3 eller 4 tror jag, alltså väääldigt långa läder för att vara jag. Dessutom hade jag alltså ojämna läder så länge som tills för kanske en dryg månad sedan, dock hade jag kommit upp några hål sedan nr 3 och 4 och red på kanske nr 5-6. Nr 5 på vänster sida då och nr 6 på höger.
Jag gick till en kiropraktor och antog att han skulle ”fixa” till så benen blev lika långa men tji fick jag för allting var extremt jämnt och bra, ingen behandling behövdes utan jag fick istället en brutal ryggmassage som var välbehövlig. Kryck-gåendet gav alltså inga komplikationer i kroppen i form av snedhet eller liknande vilket jag tycker är konstigt men såklart bra!
Nu däremot kan jag rida med jämna stigläder och har till och med hål nr 8 (!) vid hoppning, det känns lite ojämnt fortfarande men vaden töjer sig mer och mer och efter att kiropraktorn sa att inget annat var fel eller behövde behandlas så insåg jag att det var så enkelt att bara töja vidare så att säga och upplevde förmodligen direkt efter jag varit där att benen var mer jämna, mycket psykiskt då kan jag inte låta bli att tänka… 😉
Det var nog allt jag kunde komma på att berätta just nu!
Blir nog en årsrapport om någon dryg månad också!