Dagens Hibbi-pass gick något bättre än igår, dock är hon pigg när jag rider på morgonen och hon inte varit ute i hagen ännu, och det gör det hela lite svårare – på flera plan. Genom att börja rida henne igen känns det nu som om jag tagit steg nr 2 på ”vägen tillbaka”.
Hibbi är ju en trygg häst som varit väldigt snäll ända sedan jag köpte henne, jag litade på henne fullt ut redan efter att ha ridit rätt få gånger, MEN med mitt knä som handikapp i ridningen nu så är allting mycket känsligare, jag är förstås medveten på ett annat sätt om vad som kan hända om jag ramlar av igen. Tänker jag på det ser jag ambulans-sjukhus-morfin biverkningar och total ångest flimra framför ögonen…
…så det försöker jag ju att inte tänka på…! Men automatiskt så gör jag ju det så bara det i sig och vetskapen om att mitt ben faktiskt är långt ifrån läkt gör att jag vill vara väldigt försiktig och vill ha lite tid på mig att rida in mig på Hibbi nu, precis så som jag kunnat göra med Phantasia.
Hibbi tycker dock att vi ska köra på märker jag, hon är som sagt pigg och vill springa medan jag tycker att skritt jobb räcker väl en stund i början…? Nä, det är bara att galoppera så snart jag kommit ned i sadeln lite, sitter lite på spänn precis när jag kommit upp och är liksom ”beredd” på ev kastningar eller kickar, blir ju mer påmind om risken med Hibbi än med Phantasia som liksom förstår mig på något sätt.
Hon och jag är så vana vid varandra att det nästan känns vemodigt när jag tänker på det, att ha en sådan kontakt med en häst är fantastiskt och den connection jag känner också med henne ridmässigt har jag absolut inte kommit i närheten av ens med Hibbi även när jag red henne i våras var det en bit kvar, hon har varit här alldeles för kort tid för det.
Det tar tid och framförallt gemensamma erfarenheter innan jag får den känslan med en häst…
Hibbi är ju en ganska outbildad unghäst även om hon är snäll. Hon måste få rätt ridning varje dag för att förstå och komma framåt i sin utveckling och hon måste stärkas för att orka med att korrigera sin svagheter, det är ju under styrkejobbet vilket pågår nu som de flesta protester kommer.
Vänster varv är Hibbis bra varv, mitt med tyvärr då jag är stark ytterskänskeln (höger) men svag i vänster, dock tillräckligt stark i min ridning i det varvet för att använda vä inner skänkel där. I höger varv är det verkligen tvärtom, vä benet kan inte alls förstå vad det ska göra med yttersidan, Hibbi tränger på väldigt där och lägger sig i ytterhanden samtidigt som hon ställer sig inåt och på det fladdrar hon ut med rumpan.
Såklart vill jag på och korrigera detta, hon känns ju liksom lite som en banan i det varvet och jag hamnar då också snett i sadeln. Inget blir bra då.
Ställer jag för mycket krav dvs rätar ut henne och försöker få in vä sidan ja då kickar hon bakut, rätt rejält dessutom och speciellt för min nuvarande balans, alltså måste jag lirka… och rida mycket framåt. Aldrig hamna i undertempo och hela tiden jämnt stöd i båda tyglar. Svårt, med en obalanserad, valpig dessutom stor 5 åring.
Det blir mycket basic i ridningen med henne nu och lite jobbigt känns det faktiskt att ha mitt knä att tänka på, att jag inte är lika säker i sadeln som vanligt, när hon är pigg har hon också energi över till att bli lite irriterad på mina försök att peta in vänster sidan och rida rakt och lite utåtställt och när jag sedan inte heller orkar hålla det upp hela varvet utan måste vila benet lite ja då passar hon minsann på. Man ska ju inte tro att bara för att hon är ett snällt sto är hon inte ett sto utan åsikter – det har alla ston 😉
Så att börja rida Hibbi blir också ett mentalt arbete för mig att påbörja, visst har jag redan gjort mycket mentala framsteg med Phantasia under de dryga 2 månader hon agerat ”läromästare” nu men detta är något helt annat, en häst där grunderna inte sitter, det ställer helt andra krav på min balans, min grundridning och mina instruktioner till henne och därpå min reaktion, instruktion och timing tillbaka beroende på hennes respond.
Tanken på att rida Skrållan är ju uppenbart fortfarande långt borta även om jag vissa dagar känner mig plötsligt och överraskat sugen på att sitta upp. Det blir dock inget av med det. En sak och en häst i taget. Nu gäller det att få ordning på tankarna, andas, och att lita på att jag ”kan” rida och att jag faktiskt blir säkrare och säkrare.
Hoppas på att inte få bakslag mentalt i ridningen nu när det gått så bra, kommer rida Hibbi några dagar i veckan till att börja med och Gullan hjälper förstås till att jobba henne i sidorna däremellan och Katja ser till att hon kommer ut så det känns som ett fungerande upplägg, övriga dagar tar jag förstås ”gamla bettan” och övar upp ridningen ännu mer på!
Jag inser att jag inte kommit riktigt så långt som jag hoppats på i ridningen, det saknas både styrka och kondition och mental stabilitet. Mycket att jobba på. Utan Phantasia hade jag inte suttit i sadeln alls ännu så jag är nöjd med det jag åstadkommit även om det känns lite hopplöst igen med det som jag nu, i och med ridningen på Hibbi, märkt fortfarande saknas.
Nu blir det två ridfria dagar för mig så det blir skönt med en paus! Jag tar istället ”helg” och går till studion och jobbar ha ha 😀 Tur man har förmånen att få jobba med något som är så roligt att det känns som om man är ledig och bara leker när man ska jobba! 🙂
