Ja, en längre tid har allt känts verkligen upp och ner och så upp och så ner igen. En del handlar om mitt ben, en del om mina hästar, en del om mitt företag och så livet i största allmänhet.
Att bedriva inackorderingsstall på sin egen gård där man också bor har sina för- och nackdelar, likaså att kunna vara tillräckligt kreativ som låtskrivare och producent i egen studio också ”hemma” på gården.
Även om det är självvalt och jag trivs med det här.
Att över huvudtaget bedriva eget företag och vara sin egen pådrivare jämt och ständigt är i perioder väldigt påfrestande – och då har jag ändå förmånen att syssla med mina två stora passioner – hästar och musik.
Hästverksamheten kräver mycket utåt, musiken mycket inåt, att skifta mellan de två är inte alltid helt lätt. Hästverksamheten är konkret och musiken abstrakt. Två områden som borde vara perfekta att kombinera ihop och det är det också men ups and downs kommer ju alltid förr eller senare, ofta eller mer sällan.
Jag tänker ibland på en normal anställning istället för eller utöver mitt företag, även om det ju inte skulle fungera praktiskt att orka och hinna med både och, jag föreställer mig också en mycket mindre gård att ta hand om än så som det är nu med den omfattning och utveckling som blivit här med åren.
Båda verksamheterna kräver 100% engagemang vardera för att lyckas bra.
Utöver det har jag då mina alldeles för många s k ”hobby hästar” som jag envist vill kalla dem trots min sambos ständiga kommentarer om allt ”arbete” de egna ”hobby” hästarna kräver för att inte tala om veterinär räkningar…
Även om det roliga oftast överväger så känns vissa dagar ”sådär” med det mesta.
Men så går det plötsligt upp igen med allt eller något och så känns det toppen igen och så funderar jag inte mer på det tills det är dags igen. Upp och ner…Svårt att få ett bra flöde ibland i vardagen helt enkelt för det är svårt att vara egen företagare tycker jag, det har verkligen sina för- och nackdelar.
Det gäller att man kan balansera dem.
När jag blev liggandes stilla en lång tid under min rehabilitering fick jag mycket tid att tänka, det gav både positiva och negativa resultat, saker jag trodde jag ville göra kanske jag inte riktigt ville egentligen liksom en känsla av nytändning på andra områden när jag blev tvingad att sysselsätta hjärnan med någon form av tanke gympa på allt mellan himmel och jord förutom att oroa mig över mitt ben ha ha 😀
Jag tänker mindre och mindre på mitt ben ur ett hopplöst perspektiv på det sättet jag gjorde då, men mitt ben är ju faktiskt inte särskilt stadigt ännu om man ser det krasst, jag kan inte springa ens en meter om det är kris, det bär liksom inte, och inte heller gå i trappor eller skor med klack mer än korta sträckor. Jag har en envis känsla att jag förmodligen inte kan göra några avancerade snabbare övningar i framtiden (åka slalom, spela brännboll, springa med hästen för veterinären på tävlingen osv) och då känner jag mig oerhört begränsad helt plötsligt.
”Ännu” ska jag kanske tillägga till ovanstående, jag känner inte att loppet är kört eftersom det ska gå minst ett år innan man utvärderar och jag kommit till häften, ovanpå det är jag också – som tur är – oerhört naiv och det är jag glad för, jag försöker att se saker positivt och att det ska lösas istället för att se det som ett problem!!
Men…det tar TID att bearbeta allt, före-under-efter, och jag kan inte ens föreställa mig den bearbetning andra fått göra som råkat ut för mycket värre saker eller olyckor än jag, det känns nästan löjligt med mina funderingar när jag vet att andra har det mycket värre milt sagt.
För mig ligger oron mycket i hur det ska bli med mina hästar… Skrållan är fortfarande ett frågetecken för mig, ska jag sälja eller behålla? Vill jag rida henne igen? Vissa dagar ja, vissa dagar nej. Att ge saker tid är inte min starka sida, jag är en doer som vill att saker ska ske NU 😀 Jag vill styra upp och få det gjort – vad det än gäller, när jag inte kan det utan måste avvakta tappar jag styrfarten när målen inte går att sätta.
Chindra som jag aldrig haft något tvivel om känns efter olyckan vare sig självklar längre och inte heller som någon som ska direkt bort prioriteras.
Men för att det ska vara värt det med alla pengar det kostar och den tid och energi det tar söker jag också en viss typ av häst när jag köper hästar, en typ av häst som ger mig mycket tillbaka i form av stabilitet, talang och personlighet.
Varken Skrållan (som jag köpt mycket ung) eller Chindra (som jag fött upp) är den typen av häst egentligen vad gäller stabiliteten. Chindra kan jag förstås inte avgöra riktigt ännu så där har jag fortfarande en del hopp, men de har båda en nerv som jag är osäker på om jag trivs med i längden. Det får mig att fundera över hur jag ska ha det med hästarna i framtiden, ska jag sälja någon av dem, en av dem eller ingen alls???!
Tanken känns obekväm, jag vill inte sälja. Som så många andra tycker är jag likadan, att sälja en häst som man tycker om för att gå vidare i ens egen utveckling som kanske tagit en annan väg är inte lätt. Det tar tid att bearbeta och komma fram till rätt beslut. Jag är inne i en sådan period nu och har varit sedan april förstås och jag har fortfarande ingen aning om när den tar slut – men jag hoppas den har ett!
Förhoppningsvis i vår eller till sommaren när jag kan avgöra mitt bens status bättre då det i hästsammanhanget faktiskt hänger mycket på det hur jag kommer känna inför att rida dessa inte alltför stadiga hästar i framtiden. Redan före avramlingen tyckte jag sådär om det men hade liksom ingen dålig erfarenhet av det heller vilket inte gav några konkreta frågetecken utan mer fokus på att få det att fungera snarare än fundera på om det kan eller kommer att fungera.
För att göra det hela lite mer komplicerat har jag dessutom ytterligare (!) en häst i åtanke och som figurerat i mitt huvud ett bra tag, jag kommer berätta mer om detta om några månader när det blir aktuellt, men för att komma fram till hur jag ska ha det och vilka hästar jag ska behålla, sälja eller inte sälja eller köpa, får det kanske bli en annorlunda period än vad jag tänkte mig före jag ramlade av och hade full kontroll, för att få ordning på hur jag vill ha de framöver och vilka hästar jag ska satsa på. Hade jag inte ramlat av hade jag inte haft dessa tankar nu, men det är ju inte en diskussion att ens gå in på. Det är ju som det är.
Det kommer att innebära mer jobb och pengar kring hästarna i vissa avseenden fr o m nästa år om det blir denna ev utökning med en häst till under en period och fram tills dess att jag bestämt vilka som blir kvar, det slutar väl med en hel skock där ute i stallet som står och väntar på morötter dagarna i ända ha ha 😀
Det hela känns just nu både som ett frågetecken, fundersamt, spännande och inspirerande på samma gång. Magkänslan brukar styra mig rätt så jag får lita på att den gör det med hästarna denna gång också! 🙂
Idag red jag Phantasia efter två dagars ridvila för min del, det har visat sig inte vara det bästa då det tar några dagar att komma igen och då är det tävling med antingen Tessan eller Gullan och jag har ”ridvila” som JAG i och för sig uppskattar men mitt ben gör det inte. Hursomhelst gick det hyfsat idag när jag väl kom ned lite i sadeln till slut och vi studsade över de hinder som fortfarande står på utebanan på lagom höjd.
Ph kändes pigg och glad och som alltid är hon världens snällaste!
Om två veckor är det tävling för oss två, min första på länge och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning, mest oroad är jag över framridningen och alla hästar som far fram och förbi men visst är det pirrigt att liksom gå in på banan och TÄVLA?? Jag som bara hoppat här hemma i tryggheten och mest för Haking och inte lika mycket själv. Men jag klarar av det känner jag och jag vill prova mig fram tills jag är tillbaka, håller jag tillbaka för mycket är risken stor att det också blir så i fortsättningen, ta tjuren vid hornen eller bit i det sura äpplet eller vad man nu ska kalla det. Tävla ska vi, den 2 november närmare bestämt.
Ja, detta var lite vad jag funderade på en måndag kväll såsom denna. Ups and downs om vartannat, funderingar, planer som inte går att planera och livet går vidare är väl en bra sammanfattning!