Ja, idag har det gått ett HELT ÅR sedan jag bröt benet, känns nästan overkligt att det är så lång tid sedan. Jag måste erkänna att jag tvekade om jag skulle rida idag… jag kan nästan bli lite så där vidskeplig ibland och inbilla mig att antingen ska jag helt enkelt avstå den här dagen varje år nu.. och för alltid? Eller så ska jag göra tvärtom och trotsa det hela!?!
Jag försökte istället att inte tänka och ta det som en helt vanlig dag, men nog tänkte jag på det hela under hela ridturen som för säkerhetsskull fick pågå på ridbanan. Vildarna Activia och Chindra fick snällt vänta i stallet under tiden då de gärna drar rejäla repor i hagen på morgonen och det kändes onödigt nu på min ”årsdag” ha ha.
Löjligt egentligen att tänka så här, men det blev bara så. Tänkte mycket på Skrållan också, gör det till och från hela tiden för att jag självklart ofta påminns om henne i och med mitt ben, hon hör liksom ihop med den incident som hände och finns där så länge mitt ben inte är helt 100, då kanske jag glömmer helt?
Det känns både overkligt och långt borta när jag läser mitt inlägg förra året när olyckan här, här finns det inlägget, samtidigt känns det som igår. De långa dagarna i soffan hemma, oändliga TV tider och seende av alla serier för att få tiden att gå biverkningarna av morfinet, svårigheterna att ta sig upp och ned i trappan för att inte tala om den allra första tiden på sjukhuset med all ångest över vad som hänt och vad det skulle innebära och sedan då jag precis kom hem och var helt slut av bara ett enkelt toalett besök efter att ha hasat dit och tillbaka till soffan. Det känns ju inte klokt nu att det var så då.
Hjärnan förtränger dock gärna allt jobbigt vilket är tur på alla sätt, annars går det ju inte att komma vidare. När jag minns tillbaka på rehab tiden nu känns det som att det inte var så tokigt trots allt, men då tyckte jag ju helt annorlunda, det minns jag förstås också. Men det är svårt att återskapa nu hur jag kände då.
Duktiga Phantasia som hjälpte mig så med att komma igång och rida igen <3
En sak jag verkligen minns är hur svårt det var att börja gå, det gick liksom inte, hjärnan och benet var inte överens och helt plötsligt visste jag inte hur man gjorde? Nästan lite läskig känsla. Men det ”gick” 😉 ju till slut och ganska raskt blev jag bättre så att jag kunde rida igång mig redan 3 månader efter incidenten.
Mitt benstatus nu så här ett år senare är väl att jag antar att jag är rätt bra i mitt ben, har inget att jämföra med faktiskt och inte heller har jag varit på något läkarbesök nyligen men inom kort ska jag dit för att få en bedömning av ev invaliditet.
Idag kände jag mig stark när jag red, vilade igår från ridning och red hela passet idag i hoppläder – mina normala läder och dessutom jämna läder – jag minns hur svårt det var när jag började rida och hur långa läder jag hade, typ hål 3 på stiglädren (som då kändes korta) och nu är jag uppe på mina normala 7 till vardags och 8-9 vid hoppning. Det kändes bra idag att låret fick jobba lite extra med dessa kortare läder eftersom styrkan i vänster låret ändå är den största bristen just nu frånsett att mjukdelar och ligament osv inte hänger med riktigt än heller.
Så, jag kan inte springa.
Gå i trappor går utmärkt uppför, kan till och med små springa lite uppför, nedför går sådär, jag håller alltid i mig nedför.
Generellt går jag försiktigt och medvetet hela tiden, halkar jag till eller trampar snett eller håller på att snubbla och gör en hastig rörelse gör det alltifrån lite ont till rätt rejält ont en kort stund, sedan är det ok igen. Vaden och området kring knäet har fortfarande sin svullnad kvar vid någon tidpunkt dagligen. Är jag ansträngd eller suttit still länge är det rätt tjockt exempelvis.
Benet blir nog inte lika smalt som det andra igen kan jag konstatera nu efter ett år. Det spelar ingen roll frånsett att det innebär vissa problem med ridstövlar som jag inte längre kan ha 🙁
Jag har ingen känsel på ett litet område kring ankeln, inget jag märker men om en fluga sitter där känner jag den inte, inte heller en lätt strykning med fingret. Tar jag nageln emot känner jag det.
Plattan kring knäet är rätt synlig på både insidan men framförallt utsidan. Det störde mig ett tag men jag tänker inte lika mycket på det nu.
Tänker jag efter känner jag mig oerhört begränsad med att inte kunna springa – än hoppas jag, för jag tror ju att det ska gå! 😀 Så jag försöker oftast att inte fundera på det och det fungerar, jag tänker sällan på dessa begränsningar förrän vi ska till kliniken med hästarna typ, då måste ju någon annan springa med dem.. och att jag troligtvis aldrig mer kan visa en häst på ex 3 årstest. Även om jag kan springa igen så kan jag nog inte springa så fort och kraftfullt så att säga…?
Värst ”handikapp” tycker jag är i det vardagliga med hästarna, gör de hastiga rörelser när jag leder eller hanterar dem hänger jag inte med eller snarare så skyddar jag benet genom att hela tiden vara på min vakt och akta mig, flytta på mig, i god tid innan jag tror något är på gång. Detta är verkligen något som stör mig, att det inte går att vara snabb, kvick och stark på det sättet ännu. Det gör också att hnterings situationen känns osäker med dem, jag som var så säker i detta moment förut är mycket mer försiktig nu.
Jag har sagt och tänkt det tusen gånger, att jag borde träna mitt ben mer, jag hoppas att jag ska få motivationen till det nu när tävlingarna drar igång. Samtidigt så blir mitt ben bättre för varje dag av sig självt vilket inte minst märktes redan från start, och jag anses nog ha mycket lite problem med tanke på skadans nivå… men träna är ju alltid bra. Jag borde ta tag i det.. 😉
Phantasia hade varit det självklara valet för dagens ridtur på min ”årsdag” men hon har ju vila denna vecka så Hibbi fick agera hjältinns idag och hon var så snäll, hon var inte så pigg som hon brukar vilket var rätt skönt idag. Vi hoppade och red på en bra stund på utebanan, om en vecka blir det första tävlingen för i år och sedan är det bara att fortsätta blicka framåt för nya äventyr utan fler benbrott!